Höstveteodlingen har ökat under senare år, vilket kan försämra möjligheterna att etablera effektiva fånggrödor i syfte att uppnå tillräcklig areal grön mark. Undersökningar visar dock att rajgräs kan etablera sig bra som insådd fånggröda i höstvete. Ingår klöver kan N-efterverkan förbättras. Ett alternativ är sådd av mellangrödor i samband med höstvetets skörd. Insådden kan utnyttjas som gröngödsingsträda, gärna med baljväxtinslag. Därmed slipper man stubbträdans negativa effekter samtidigt som vallväxternas positiva verkningar tas tillvara. Följande delprojekt ingår: 1) Insådd av baljväxter på våren i höstvete — inverkan av kvävetillgång och samodling med gräs på etablering, mängd oorganiskt kväve i marken och efterverkan. 2) Sådd av mellangrödor i samband med höstveteskörden — inverkan av arter, jordmyllning och marktäckning på mellangrödans biomassaproduktion och kväveupptag under hösten. 3) Strategier för ogräsbekämpning och kvävehushållning i odlingssystem med bevuxen EU-träda.

Mellangrödor och vallträdor studerades i syfte att finna bra strategier för ökad bördighet och minskade produktionskostnader. Tillväxt och sammansättning hos en insådd mellangröda i höstvete med baljväxtinslag påverkades av kvävegivan. Låga kvävegivor till höstvetet ledde till ökat baljväxtinslag vilket gav tydlig kväveeffekt hos en efterföljande korngröda. Detta medförde att den optimala kvävegivan till höstvete var mindre med mellangröda än utan. Mellangrödor som sås i samband med skörd av höstvete kan tömma markprofilen på huvuddelen av lättlösligt N före vintern. Oljerättika var mer effektiv än höstraps, höstråg och luddvicker. Träda som glyfosatbehandlades gav störst skörd av höstvete året efter. Så länge ogräsförekomsten var måttlig kunde 2-4 putsningar hålla tillbaka ogräsen utan att öka utlakningsrisken, och höstveteskördarna blev större än efter träda med ingen eller en putsning. Brytning av träda i juli ledde till större utlakningsrisk än brytning i september.

Uthålliga täckgröde- och fånggrödesystem

- Mellangrödor efter höstvete (delprojekt 1 och 2)
- Strategier för ogräsbekämpning och kvävehushållning i odlingssystem med bevuxen EU-träda (delprojekt 3)

Maria Stenberg1, Ararso Etana2, Göran Bergkvist3, Johanna Wetterlind1, Åsa Myrbeck2, Helena Aronsson2, Tomas Rydberg2 och Börje Lindén1

1SLU, Inst. för markvetenskap, Box 234, 532 23 Skara, 2SLU, Inst. för markvetenskap, Box 7014, 750 07 Uppsala, 3SLU, Inst. för växtproduktionsekologi, Box 7043, 750 07 Uppsala,

Bakgrund
För att gynna odlingen av fånggrödor som mellangrödor mellan två ettåriga grödor får jordbrukarna i vissa län ekonomiskt stöd. Effektiva fånggrödor etableras normalt lättast genom insådd i vårsådda grödor men med lämplig odlingsteknik kan rajgräs etableras och utvecklas väl även i höstvete. Vi vet att rajgräs och klöver i blandning fungerar bra som fånggröda och med klöver i blandningen finns också förutsättningar för en positiv effekt på efterföljande gröda. Vid goda förhållanden är det också möjligt att så mellangrödor med bra fånggrödeverkan i samband med höstvetets skörd. Vallväxter insådda i stråsäd kan inte bara utnyttjas som höst- och vinterbevuxen mark utan även som gröngödslingsträda, då med baljväxtinslag, istället för stubbträda på uttagen areal. Insådd av vallväxter med baljväxtinslag i stråsäd året före träda ger en fånggröda som växer under hösten och som under trädesåret övergår i gröngödslingsvall. På så vis kan stubbträdans negativa effekter, som uppförökning av ogräs med ökad användning av kemiska bekämpningsmedel som följd samt otillräckligt utlakningsbegränsande verkan, undvikas och vallväxternas positiva verkningar utnyttjas istället. Målet med programmet var att belysa hur man kan utnyttja mellangrödor för att ta tillvara fördelar de ger i odlingen utan att äventyra deras funktion som fånggrödor.

I tre delprojekt belyste vi etablering och nyttan av mellangrödor och bevuxna trädor vilka kan utnyttjas som:
1) Insådd fånggröda (i kväveutlakningsbegränsande syfte) som växer på hösten efter höstvete.
2) Insådd kväveproducerande mellangröda som växer och tar upp markkväve och fixerar luftkväve under hösten efter höstvete.
3) Mellangröda som sås i samband med höstveteskörden som alternativ till insådd på våren i höstvete.
4) Ogräsreglerande och strukturförbättrande gröngödslingsträda istället för ogräsbevuxen stubbträda på uttagen areal.

Material och metoder
Studierna genomfördes i fältförsök på olika jordar i Skåne, Västergötland och Uppland. För att kvantifiera effekter av mellangrödor och strategier för odlingen av dessa mättes avkastning och N analyserades i grödor och jord vid flera tillfällen under året. I en av delstudierna studerades även effekter på markstrukturen och utlakningen beräknades med hjälp av verktyget SOILNDB.

Resultat
De insådda mellangrödorna påverkade inte höstvetets avkastning eller kväveinnehållet i kärnan vid någon nivå av kvävegödsling. Höstvetets avkastning ökade när mer kväve tillfördes. Med ökad kvävegiva minskade också mängden baljväxt medan mängden gräs var i stort sett lika oberoende av kvävegiva. Detta gjorde att skillnaden i mängd mellangröda vid skörd av höstvetet blev mindre mellan led med och utan baljväxt vid de större kvävegivorna än vid de lägre. I det första försöket i Västergötland var mängden mellangröda vid skörd i de gödslade leden så liten att det inte blev marktäckande bestånd under hösten. Kväveinnehållet i den ovanjordiska skottbiomassan sent på hösten var ungefär lika stor i alla led med baljväxter när inget kväve tillfördes vetet. I försöket i Västergötland ackumulerades inte lika mycket kväve i mellangrödorna under hösten som i försöket i Skåne. Det efterföljande ogödslade vårkornet avkastade nästan dubbelt så mycket kväve när baljväxtmellangrödor insådda i ogödslat höstvete plöjts ner på hösten som när rajgräs eller ingen mellangröda plöjts ner. Mellangrödornas större positiva kväveeffekt vid låga gödslingsnivåer än vid höga gör att när höstvetets och kornets avkastning summeras blir avkastningsökningen mindre med ökad kvävegiva i leden med baljväxter i mellangrödan.

Oljerättikan var i genomsnitt effektivare än övriga testade mellangrödor på att tömma markprofilen på lättlösligt kväve. I Skåne där tillväxtförhållandena var mycket gynnsamma och samtliga mellangrödor producerade 2-4 ton torrsubstans skott per hektar var dock rapsen och rågen i stort sett lika effektiva som oljerättikan. Oljerättikan producerade mer biomassa än övriga, men eftersom markprofilen var i stort sett tömd på lättillgängligt kväve blev kvävehalterna lägre i rättikan och det total upptaget därför ungefär lika stort som i råg och raps. I Västergötland producerade mellangrödorna mellan 0,2 och 1,8 ton per hektar och markprofilen tömdes inte lika effektivt som i Skåne i något led. Summan av mängden lättlösligt kväve i markprofilen och mängden kväve i mellangrödan var ungefär lika i alla led utom med luddvicker där den totala mängden kväve var större. Det etablerades ungefär lika många rapsplantor med halm som marktäckning som med jordmyllning av fröna. Båda metoderna fungerade betydligt bättre än sådd utan myllning. I Skåne blev dock plantorna avsevärt mindre när fröna såddes under halm än myllades ner i jorden.

Försöksresultaten visade att en vallträda behöver putsas för att rotogräsen ska hållas tillbaka. I de fall ogrästrycket var stort var de olika putsningsstrategierna emellertid verkningslösa och resultatet blev en uppförökning av rotogräs. En till två putsningar gav lika bra ogräsresultat som fyra putsningar och det fanns en tendens att fyra putsningar skadade vallen mer än ogräset. Höstveteskördarna blev överlag störst i ledet med glyfosatbehandlad stubbträda. Stubbträda och oputsad vallträda gav i flera fall signifikant lägre skördar, medan vallträdan som putsats 2-4 gånger klarade sig bra avkastningsmässigt. Detta berodde sannolikt både på mindre förekomst av ogräs och på en bättre tillgång på mineralkväve för höstvetet i dessa led. Om fältet har riklig förekomst av rotogräs bör man inkludera andra åtgärder än enbart putsningar. Brytning av träda i juli ökade utlakningsrisken jämfört med i september. Utlakningsrisken ökade inte med antalet putsningar, trots att större mängder växtmaterial och högre kvävehalter uppmättes i putsad träda än i led med få putsningar.

Slutsatser
Klöver växer betydligt mindre vid höga kvävegödslingsnivåer än vid låga och kväveefterverkan minskar därför med ökad kvävegiva till höstvetet. En större andel gräs medför lägre kvävehalter i växtmaterialet och sämre kväveefterverkan. Rödklöver klarar konkurrensen med vetet något bättre än vitklöver. Rödklöver tömmer marken effektivare på mineralkväve än vitklöver, men inte lika bra som gräs/klöver-blandningar eller gräs i renbestånd.

Mellangrödor som sås i samband med skörd av höstvete kan tömma markprofilen på huvuddelen av lättlösligt kväve före vintern. Ju högre mineralkväveinnehåll i marken och ju kortare säsong, desto viktigare är det att välja en effektiv art och en effektiv etableringsmetod. Oljerättika var mer effektiv än höstraps, höstråg eller luddvicker. Även en ganska gles mellangröda tömde profilen effektivt på kväve. Rapsplantorna överlevde mycket bra när de lades på ytan och täcktes med halm liksom om de myllades.

En insådd vallträda behöver putsas för att rotogräsen ska hållas tillbaka. En till två putsningar gav lika bra ogräsresultat som fyra putsningar. Höstveteskördarna blev överlag störst efter glyfosatbehandlad träda. Om förekomsten av rotogräs är riklig bör man inkludera andra åtgärder än enbart putsning. Kväveutlakningsrisken ökade inte med antalet putsningar. Brytning av träda i juli gav emellertid upphov till större utlakning än brytning i september.