Allvarlig sjukdom hotar svensk persiljeodling

Sammanfattning av slutrapport
Persiljeodlingen hotas av bladmögel som orsakas av algsvampen Plasmopara petroselini. Sjukdomen upptäcktes för ca 10 år sedan i odlingar i södra Sverige, och har sedan dess fortsatt att orsaka skördeförluster. Knappt en skörd per säsong kan bärgas. De drabbade odlingarna ligger i sydvästra Skåne. Sjukdomen har rapporterats från många europeiska länder. Smittans ursprung varje år är okänt. Vi undersökte olika övervintringsmöjligheter och spridningsvägar. Jordsmitta, frösmitta eller övervintring i persiljeväxter kunde inte påvisas. Troligast är att den primära infektionen varje år kommer från sporer som förs in med luftströmmar och med smittade småplantor från utlandet. Genetiska studier visar att de svenska isolaten från olika år är mer lika varandra än isolat från södra Tyskland, vilket tyder på att den primära smittkällan finns närmare än så. Vi undersökte resistens, och identifierade en persiljesort som var mindre mottaglig. Projektet har byggt på tät kontakt med odlare.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Projektet hade som syfte att förstå hur grundläggande fakta kring denna nya persiljesjukdom, ett bladmögel. Målen var att undersöka spridningsvägar, kartlägga utbredningen, identifiera skadegöraren, att om möjligt identifiera resistenta persiljesorter och att föreslå andra motåtgärder. Persiljebladmögel orsakas av är en algsvamp av arten Plasmopara petroselini. Vi har visat att det är osannolikt att ny smitta på våren härrör från smittad jord, smittade fröer eller från övervintrande persiljeplantor som smittats föregående säsong. Det mest sannolika är att sjukdomen kommer in varje år från närliggande länder via smittade småplantor som importerats och med luftströmmar. Den mest motståndskraftiga kommersiella sorten är ´Felicia´, vilket vi talat om för persiljeodlarna. Utbredningen av persiljebladmögel var koncentrerad till västra Skåne under åren då kartläggningen utförts (2007-2009).

Identifiering av skadegöraren gjordes enligt traditionella metoder, dvs. genom mikroskopi av infekterade blad, och genom analys av DNA-sekvensen av ITS (Internal Transcribed Spacer)-området. Flera odlingar i västra Skåne besöktes efter att odlare hört av sig. Vi tog jordprover och smittade bladprover, och vi grävde upp smittade plantor från dessa odlingar för att reda ut om jordsmitta kunde förekomma, för att samla in smittat bladmaterial, för att undersöka ev. övervintring på frön eller i växtrester, samt i kartläggningssyfte. Frön från infekterade plantor undersöktes mikroskopiskt för förekomst av svampstrukturer och såddes för undersökning av symptomutveckling. Den genetiska variationen hos tre isolat av bladmögel som togs i fält från svenska odlingar under 2005 och 2007, samt från odlingar i södra Tyskland 2007 undersöktes för att fastställa var den svenska smittan kunde ha sitt ursprung. I södra Tyskland hade man tidigt på våren varje år redan väldigt allvarliga angrepp, och smittan kom alltid till Sverige en tid senare. De svenska isolatens genetiska fingeravtryck jämfördes inbördes, och med det tyska. Under projektets gång utvecklades och optimerades en inokuleringsmetod, som skulle kunna vara användbar i framtida undersökningar av resistens hos persilja.

Sporer och sporangieforers dimensioner vittnar om att denna Plasmopara-art är närbesläkad med Plasmopara nivea, som orsakar bladmögel på kirskål, ett vanligt ogräs. Om de två olika bladmöglen kan angripa den andra värdväxten är okänt, men vore värt att undersöka i ett framtida projekt. Det är osannolikt att bladmöglet skulle kunna övervintra på ogräs eller vild persilja eftersom det inte övervintrar på odlad persilja. Det skulle eventuellt kunna använda dessa växter som alternativa värdar under sommarhalvåret, men inga slutsatser kan dras om detta utan ytterligare studier. Den genetiska analysen av tre isolat av persiljebladmögel från Sverige och Tyskland under 2005 och 2007 visade att den svenska smittan kommer från en källa som ligger närmare till än södra Tyskland, men exakt var den kommer ifrån är ännu okänt och skulle behöva undersökas i framtiden. För att förebygga att smittan kommer in på våren skulle man bl.a. kunna införa strängare regler för import av småplantor av persilja. En odlare i Vellinge kommun upptäckte att småplantor som importerats från Danmark bar smitta som senare upptäcktes i fält (2009). I Schweiz konstaterade man att smittade småplantor från Italien är en av spridningsvägarna, men smittan kan också komma in med luftströmmar. I dessa fall bör man om möjligt använda resistenta sorter, som t.ex. ´Felicia´, och odla så glest och luftigt som möjligt. Få bekämpningsmedel finns att tillgå. Om ett fält är smittat bör det snarast möjligt plöjas ned. Det sannolikt bästa sättet för skydd mot sjukdomen är att finna resistensgener hos de gamla, ursprungliga persiljesorterna/-arterna och utnyttja dessa för framställning av mer resistenta persiljesorter. Det finns ett rikt persiljematerial sparat hos de europeiska genbankerna förutom ett visst vilt plantmaterial, samt växtgenetiska resurser som redan testats ut av tyska forskare i vilka resistens har hittats, som skulle kunna utnyttjas för detta ändamål. Det behövs fler utförliga tester av persiljesorter och övrigt genetiskt material för att fullt ut kunna använda resistens som en förebyggande åtgärd i framtiden.