Basfinansiering av den regionala fältförsöksverksamheten (Sverigeförsöken) 2017

A safe and well documented decisionmaking is necessary to achieve the best economic and environmental performance for Swedish agriculture and farmers. In this work, experiments, research and development have an important function and the regional field trials is a very important part in this process. The objectives for the regional trials is to utilize and coordinate national and regional needs for crop development. At the same time, it is of most importance that coordination between regions are made to use resources effective.
The experimental activities will be strongly supported by both industry, farmers, advisors and researchers. Field trials must have such a scientific performance that it is possible to get answers to the questions and that a statistical analysis of the results can be implemented. Work will also include regional differences.

VÄXTNÄRING - Ett säkert och väldokumenterat svenskt beslutsunderlag är nödvändigt för att nå ett så bra ekonomiskt och miljömässigt resultat för dagens svenska lantbruk. I detta arbete har försök, forskning och utveckling en viktig funktion och de regionala fältförsöken är en mycket viktig del i denna process. Drivkraften och målsättning för de regionala försöken är att tillvarata och samordna de nationella och regionala behoven av växtodlingsutveckling. Samtidigt är det av yttersta vikt att samordning mellan regionerna sker för att tillgängliga resurser utnyttjas maximalt.
Den försöksverksamhet som bedrivs skall vara väl förankrad bland såväl näringens utövare, jordbrukare och rådgivare inom odling, som forskare inom området. Fältförsöken skall ha en sådan vetenskaplig utformning att det går att få svar på de ställda frågor och att en statistisk bearbetning av resultaten går att genomföra. Verksamheten skall också i möjligaste mån ta hänsyn till eventuella regionala skillnader.

Inom växtnäring bidrog Stiftelsen lantbruksforskning till basfinansiering av sju fältförsöksserier i Sverigeförsökens regi. I dessa försöksserier undersöktes kvävestrategier och tidpunkter för gödsling till höstvete och maltkorn, ”Winterfitness” i höstvete och höstkorn, avloppsslammets effekt på gröda och jord samt gödsling och tillväxtreglering av tunna höstvetebestånd. Syftet med försöksserierna var främst att undersöka hur kvävegödsling påverkar avkastning och proteinhalt i höstvete och maltkorn under olika årsmåner och på olika platser. De viktigaste slutsatserna är att behovet av kvävegödsling varierar stort mellan olika år och platser, framförallt beroende på skillnader i skördepotential och kväveleverans från marken, samt att kompletteringsgödsling relativt sent i grödans utvecklingsstadium ger god effekt på både kärnskörd och protein.

Fältförsök med växtnäring
Målet med växtnäringsförsöken är att ge odlaren bättre verktyg och beslutsunderlag för att optimera tillförseln av växtnäring i sin odling samt att minska riskerna för oönskad miljöpåverkan till följd av detta. Försöken 2017 användes dels under säsongen i Yaras N-prognos, men framförallt efter säsongen för att skapa rådgivningsverktyg samt rekommendationer till odlare.

Kvävestrategier i höstvete och maltkorn bjöd på intressanta resultat även 2017. Samtliga försöksplatser låg på mineraljord, utan stallgödselhistorik samt med spannmål som förfrukt, dvs samma teoretiska mineraliseringspotential. Med tanke på det är det anmärkningsvärt att kväveskörden i ogödslade led varierade från 28 kg N/ha till 117 kg N/ha i höstvete samt mellan 19 kg N/ha och 71 kg N/ha i maltkorn. Detta är i sig ett intressant resultat som visar att fältmässiga variationer i kvävemineralisering inte går att förutsäga med en teoretisk beräkning.

Skördepotentialen i kvävegödslingsförsöken var överlag hög, även om också denna parameter uppvisade variation. Tillsammans med kvävemineraliseringen gav skördepotentialen en god förklaring till det breda spann som den ekonomiskt optimala givan uppvisade. För höstvete låg den optimala givan, med proteinbetalning, mellan 99 och 320 kg N/ha. För maltkorn hamnade spannet mellan 76 och 185 kg N/ha. Konceptet med ”nollrutemätningar”, där N-sensormätning i nollruta i sen stråskjutning tillsammans med skördepotentialen används för att förutsäga kvävebehovet, gav även 2017 en god förklaring till den stora spridningen i kväveoptimum mellan försöksplatserna. Slutsatsen av detta är att den enskilda grödans kvävebehov måste undersökas i fält under säsong med hjälp av både tekniska hjälpmedel så som N-sensor och erfarenheter av fältet från tidigare år.

Försöken visade också att kompletteringsgödsling med upp till en tredjedel av grödans kvävebehov med fördel kunde tillföras i stråskjutning i höstvete. Det visade sig även att kompletteringsgödsling vid senare tidpunkter, innan och efter axgång samt avslutad blomning, påverkade både skörd och proteininnehåll positivt och gav god effektivitet av tillfört kväve.

I maltkorn fungerade delning av kvävegivan bra, med kombigödsling samt kompletteringsgödsling i tidig stråskjutning. Vid höga konstaterade kompletteringsbehov är det viktigt att gödslingen inte görs senare, då risken annars är att tappa skördepotential. Att komplettera mindre mängder kväve, framförallt för att klara proteinmål, går utmärkt fram till strax innan axgång.

Slutsatsen blir att en strategi med delad kvävegiva i både höstvete och maltkorn är att rekommendera, där den avslutande kompletteringsgivan ökas eller minskas beroende på grödans behov. Att lyckas pricka den optimala givan och därmed utnyttja full skördepotential utan kvalitetstapp ger stort utslag på sista raden i bidragskalkylen.

Försöken med jämförelser av olika kväveprodukter rönte stort intresse även 2017, och flera produktföreträdare medfinansierade serien med egna led. Resultaten från de sex försöken visade, precis som 2016, att kalksalpeter ger högst kväveeffektivitet. Granulerad urea och ammoniumnitratprodukter uppvisade dock bättre effektivitet 2017 än vad de gjorde året innan. Klart lägst effektivitet hade den flytande produkten NS 27-4 och vare sig tidigareläggning av givan eller tillsats av en ureasinhibitor förbättrade dess effektivitet. Vid valet av kväveprodukt är det viktigt att anpassa gödslingsnivån efter produktens effektivitet, där lägre effektivitet medför högre gödslingsbehov.

I försök med tillväxtreglering och gödsling av tunna höstvetebestånd erhölls inga skillnader mellan leden, utom för 50 kg/ha extra kväve på ena försöksplatsen. Medelskörden för två försök hamnade på 9 ton/ha, vilket visar att det finns en stor självläkningspotential i tunna vetebestånd.

Artiklar med resultat för försöksserier finns på www.sverigeforsoken.se och resultat för enskilda fältförsök finns på www.slu.se/faltforsk