Basfinansiering av fältförsöksverksamhet (Sverigeförsöken) växtnäring 2019

Plan nutrition is an important input in Swedish crop production, both from a cost effectiveness point of view and from a crop value point of view regarding both quality and yield. To optimize the usage of plant nutrition is therefore of great importance for a profitable crop production. Furthermore, plant nutrition also relates to environmental issues, including eutrophication. This makes the usage a target for legislation, which in the end also has great impact on the crop grower. Hence, there is a need to produce more knowledge to provide guidance in plant nutrition matters, from a crop production point of view and from an environmental point of view. In addition to the purpose of the field trials to provide new knowledge for production and legislation, they also pursue an educational purpose. Exhibition of the trails during growing season and advising afterwards is an effective tool for raising the interest of crop nutrition among growers.

Växtnäring utgör en ekonomiskt mycket betydelsefull insatsvara i svensk växtodling, sett ur ett kostnadsperspektiv såväl som ett intäktsperspektiv med kvalitet och skördemängd. Att optimera utnyttjandet av växtnäringen är därför en mycket viktig fråga för att åstadkomma en god odlingsekonomi. Växtnäringsfrågan är viktig även ur ett miljöperspektiv, med koppling till bl.a. övergödning, vilket gör att användningen är föremål för regler och bestämmelser. Även detta påverkar i förlängningen den enskilde växtodlaren, och det är därför centralt att ta fram kunskap som ger vägledning utifrån ett rent produktionsperspektiv samt ett miljöperspektiv. Utöver försökens syfte att ta fram ny kunskap och ligga till grund för regler och rekommendationer, fyller de även ett utbildningssyfte där visning av försök under säsong samt vid rådgivning efter säsong utgör ett effektivt verktyg för att öka intresset för växtnäringsfrågor hos enskilda växtodlare.

Inom växtnäring bidrog Stiftelsen lantbruksforskning till basfinansiering av fem fältförsöksserier i Sverigeförsökens regi. I dessa försöksserier undersöktes kvävestrategier och tidpunkter för gödsling till höstvete, vårvete och höstraps samt övervintringsåtgärder i höstvete och höstkorn. Syftet med försöksserierna är att undersöka hur kvävegödsling påverkar avkastning och kvalitet under olika årsmåner och på olika platser samt att undersök om det går att stärka höstgrödor inför vintern. De viktigaste slutsatserna är att behovet av kvävegödsling varierar mellan olika år och platser, beroende på skillnader i skördepotential, kväveleverans från marken, sortval och användningsområde för grödan. Det verkar också svårt att genom generella behandlingar påverka höstgrödornas vinterhärdighet, utan behandlingar ska användas när det finns dokumenterat behov.

Växtnäring
Målet med växtnäringsförsöken är att ge odlaren bättre verktyg och beslutsunderlag för att optimera tillförseln av växtnäring i sin odling samt att minska riskerna för oönskad miljöpåverkan. Försöken 2019 användes dels under säsongen i Yaras N-prognos, men framförallt efter säsongen ihop med tidigare års resultat för att skapa rådgivningsverktyg samt rekommendationer till odlare.

2019 dominerades kvävemässigt av höga markkväveleveranser, förmodligen som ett resultat av restkväve från 2018 som bevarats genom den torra vintern, höga skördar med varierande kväveoptimum i höstvete och intressanta sortskillnader i vårvetet. Merparten av höstveteförsöken hade en skörd över 10 ton och ekonomiskt kväveoptimum varierande mellan 110 kg och 261 kg!

Den nya serien i vårvete uppvisade försöksplatser med stora skillnader i kvävemineralisering och optimal gödslingsnivå. Avkastningen var mellan 6 och 9 ton och optimum varierade mellan 84 och 241 kg. Vid ekonomiskt optimal kvävegiva för brödsäd, på försöksplatserna med sorten Diskett, landar proteinhalten på 14 %, medan sorten Skye landade en procentenhet lägre.

I försöken har användandet av N-senor i ogödslat led visat sig ge en god prediktion av kväveleveransen på platsen och möjligheten för lantbrukaren att använda motsvarande verktyg i sin egen odling finns genom att lämna nollrutor vid gödsling inför stråskjutning. Delning av kvävegivor, med komplettering relativt sent i grödans utveckling, har fortsatt visat sig fungera bra sett i vete. Det gör att man med fördel kan avvakta med en ganska stor del av kvävegödslingen tills tillgängliga mätmetoder och 0-rutor kan ge bra indikationer på vilket kvävebehov grödan har.

Slutsatsen blir att en strategi med delad kvävegiva i både höst- och vårvete är att rekommendera, där den avslutande kompletteringsgivan ökas eller minskas beroende på grödans behov. Genom att använda försökens resultat och de verktyg för optimerad kvävegödsling som skapats från dem kan odlaren utnyttja grödans fulla skördepotential utan tråkiga kvalitetstapp som ger försämrat ekonomiskt utbyte.

I huvudfrågeställningen i höstrapsförsöken, optimal tidpunkt och fördelning av kvävegödslingen, är det svårt att dra några tydliga slutsatser då restkvävet från 2018 påverkar möjligheterna att utvärdera kvävegödslingstidpunktens betydelse. Positivt är att prognosverktyget ”Kvävevågen” har prognostiserat kvävebehovet väl trots att kväveoptimum landade på mellan 2 och 169 kg kväve!

Under de år som försöksserierna Winterfitness i höstvete och höstkorn har legat, har mycket få effekter av de olika behandlingarna kunnat beläggas. Ingen av höstarna har det funnits generella problem med t.ex. kraftig inflygning av bladlöss, kraftiga mjöldaggsangrepp eller tydliga växtnäringsbristsymptom. Huvudslutsatsen är att insatserna som ingår i försöksserierna inte ska vidtas, om de inte är motiverade med hjälp av t.ex. graderingar, bekämpningströsklar, analyser eller fälterfarenhet.

Artiklar med resultat för försöksserier finns på www.sverigeforsoken.se och resultat för enskilda fältförsök finns på www.nfts.dk och www.slu.se/faltforsk