Basfinansiering fältförsöksverksamhet (Sverigeförsöken) Växtnäring 2020

Plan nutrition is an important input in Swedish crop production, both from a cost effectiveness point of view and from a crop value point of view regarding both quality and yield. To optimize the usage of plant nutrition is therefore of great importance for a profitable crop production. Furthermore, plant nutrition also relates to environmental issues, including eutrophication. This makes the usage a target for legislation, which in the end also has great impact on the crop grower. Hence, there is a need to produce more knowledge to provide guidance in plant nutrition matters, from a crop production point of view and from an environmental point of view. In addition to the purpose of the field trials to provide new knowledge for production and legislation, they also pursue an educational purpose. Exhibition of the trails during growing season and advising afterwards is an effective tool for raising the interest of crop nutrition among growers.

Växtnäring utgör en ekonomiskt mycket betydelsefull insatsvara i svensk växtodling, sett ur ett kostnadsperspektiv såväl som ett intäktsperspektiv med kvalitet och skördemängd. Att optimera utnyttjandet av växtnäringen är därför en mycket viktig fråga för att åstadkomma en god odlingsekonomi. Växtnäringsfrågan är viktig även ur ett miljöperspektiv, med koppling till bl.a. övergödning, vilket gör att användningen är föremål för regler och bestämmelser. Även detta påverkar i förlängningen den enskilde växtodlaren, och det är därför centralt att ta fram kunskap som ger vägledning utifrån ett rent produktionsperspektiv samt ett miljöperspektiv. Utöver försökens syfte att ta fram ny kunskap och ligga till grund för regler och rekommendationer, fyller de även ett utbildningssyfte där visning av försök under säsong samt vid rådgivning efter säsong utgör ett effektivt verktyg för att öka intresset för växtnäringsfrågor hos enskilda växtodlare.

Inom växtnäring bidrog Stiftelsen lantbruksforskning till basfinansiering av fyra fältförsöksserier i Sverigeförsökens regi. I dessa försöksserier undersöktes kvävestrategier och tidpunkter för gödsling till höstvete, vårvete, vårkorn samt höstraps. Syftet med försöksserierna är att undersöka hur kvävegödslingens mängd och fördelning påverkar avkastning och kvalitet under olika årsmåner och på olika platser. Viktiga slutsatserna är att det finns goda möjligheter att förutse spannmålsgrödornas gödslingsbehov genom användning av tillgängliga metoder och att en uppdelning av kvävegivorna för att anpassa nivåerna efter årsmånen fungerar bra. Mätning av grönmassan på hösten i höstraps, för att avgöra kvävegödslingsbehovet på våren, är en intressant metod att fortsätta utveckla.

Växtnäring
Målet med växtnäringsförsöken är att ge odlaren bättre verktyg och beslutsunderlag för att optimera tillförseln av växtnäring i sin odling samt att minska riskerna för oönskad miljöpåverkan. Försöken 2020 användes dels under säsongen i Yaras N-prognos, men framförallt efter säsongen ihop med tidigare års resultat för att skapa rådgivningsverktyg samt rekommendationer till odlare.

I försöken har användandet av N-senor i ogödslat led fortsatt visat sig ge en god prediktion av kväveleveransen på platsen och möjligheten för lantbrukaren att använda motsvarande verktyg i sin egen odling finns genom att lämna nollrutor vid gödsling inför stråskjutning.

I den återupptagna vårkornserien L3-2302 har strategier med delad kvävegiva gått bra fram till DC 37. I strategier med komplettering i DC 45 finns tendenser till att proteinhalten ökar även om proteinhalten och kväveskörden i första hand påverkas av den totala kvävegivan. En för hög N-giva i förhållande till optimum ger en för hög proteinhalt och därmed kvalitetsavdrag eller nedklassning till foderkorn. Detta gäller oavsett engångsgiva eller delad giva.

Delning av kvävegivor, med komplettering relativt sent i grödans utveckling, har fortsatt visat sig fungera bra sett i vete. Det gör att man med fördel kan avvakta med en ganska stor del av kvävegödslingen tills tillgängliga mätmetoder och 0-rutor kan ge bra indikationer på vilket kvävebehov grödan har.

Slutsatsen blir att en strategi med delad kvävegiva i både höst- och vårvete är att rekommendera, där den avslutande kompletteringsgivan ökas eller minskas beroende på grödans behov. Genom att använda försökens resultat och de verktyg för optimerad kvävegödsling som skapats från dem kan odlaren utnyttja grödans fulla skördepotential utan tråkiga kvalitetstapp som ger försämrat ekonomiskt utbyte.

I huvudfrågeställningen i höstrapsförsöken, optimal tidpunkt och fördelning av kvävegödslingen, är det svårt att dra några tydliga slutsatser om när kvävet bör tillföras då alla led får ungefär samma utfall. Positivt är att prognosverktyget ”Kvävevågen” fortsatt har prognostiserat kvävebehovet väl.

Artiklar med resultat för försöksserier finns på www.sverigeforsoken.se och resultat för enskilda fältförsök finns på www.nfts.dk och www.slu.se/faltforsk