Betesväxter till häst - olika arters och blandningars smaklighet och produktion

Kommersiella betesfröblandningar speciellt för häst är ovanliga, och det är lite forskat om hästbete under våra förhållanden. Hästhållare har ofta ont om mark, och därför är betesutnyttjandet viktigt. Målet med projektet var att under fältmässiga förhållanden jämföra smaklighet och produktion hos 18 olika arter och blandningar för hästbete. Försöket omfattade en betesdel och en slåtterdel och betades under två på varandra följande betessäsonger (2011-2012) med tre avbetningar per säsong av fölston med föl. Resultatet blev att engelskt rajgräs, en marknadsblandning med fem olika gräsarter (SW 961), ängsgröe, rödsvingel, foderlosta och rörsvingel betades mest medan hundäxing, ängssvingel, timotej och örter var mindre smakliga. Foderlosta, örter, lusern och käringtand var svåretablerade, både i renbestånd och i blandning, och tålde tramp sämre än gräsen. Resultaten blev desamma, både inom och mellan år. Beståndshöjden påverkade också smakligheten, ju högre bestånd desto sämre smaklighet.

”Betesväxter till häst – olika arters smaklighet och produktion”
(H0941197)
Agronom Margareta Bendroth, Hushållningssällskapet Sjuhärad, lantmästare Jan Jansson, Hushållningssällskapet Sjuhärad och agronomie doktor Maria Stenberg, SLU

Sverige är ett av Europas hästtätaste länder när det gäller antal hästar per invånare, men mycket lite är känt om smaklighet och produktion när det gäller hästens bete. Nu har vi genomfört ett projekt för att få svar på vilka betesväxter som är bäst på ett hästbete – om även hästen får välja!
Bakgrund
Idag finns det ca 360 000 hästar i Sverige, vilket är fler än antalet mjölkkor. Många av dessa hästar går på bete, men detta bete är inte alltid lämpligt för dem. De kommersiella vallfröblandningar som idag oftast används till hästbete är i regel anpassade efter högproducerande nötkreatur och därför inte alltid optimala för häst, vilket kan medföra sjukdomar, dåligt betesutnyttjande mm.
Betet är även en motionsyta och måste kunna tåla tramp, vilket också spelar in vid val av betesväxter.
Hur gjorde vi?
Tidigare försök med hästbete i Sverige är få, och andra studier runt om i världen har visat varierande resultat. För att uppdatera kunskapen om vilka betesväxter som passar till häst undersökte vi under fältförhållanden smaklighet och produktion hos 18 olika arter och blandningar för hästbete. Försöket genomfördes på Broline stuteri där ston med föl betade i tre omgångar per år under två på varandra följande betessäsonger. För att kunna jämföra möjlig tillväxt och avkastning genomfördes betesförsöket i två olika delar i samma betesfålla – en del av ytan betades och en del skördades med hjälp av en vallskördemaskin. Smakligheten testades genom att ytorna delades in i rutor med olika betesväxtarter/-sorter/-blandningar. Före, under och efter varje betesomgång gjordes registreringar och provtagningar för att samla information om avbetning och tillväxt.
Vad gillade hästarna?
Redan i början av betesförsöket var det tydligt vad hästarna föredrog. De betade ofta färdigt vissa rutor helt innan de började på andra, och vissa rutor rördes i princip inte alls. I första hand betade de kort och spätt gräs och de betade också gräsen olika mycket i olika utvecklingsstadier. Trots att det var delvis olika hästar som användes i försöket valde alla på samma sätt, både i de olika betesomgångarna och under de två olika åren. Det hästarna gillade mest var engelskt rajgräs, en kommersiell blandning med fem olika gräsarter (SW 961), ängsgröe, rödsvingel, foderlosta och rörsvingel, medan hundäxing, ängssvingel, timotej och örter var mindre smakliga. Det visade sig också att örter, lusern och käringtand var svåretablerade och tålde tramp sämre än gräsen.
Andra resultat
Växternas utvecklingsstadium hade också betydelse. Ju längre och grövre arter, desto mindre smakliga. Dessutom såg vi signifikanta samband mellan beståndshöjd och rator(de områden där hästen gödslar och inte äter) – ju högre växterna var desto mer rator, vilket innebar ett sämre betesutnyttjande. När det däremot var ont om bete under en torrperiod, åt hästarna av alla olika växter.
Slutsatser - att ta med sig
För att få största möjliga utnyttjande av hästbete på åkermark bör man inte släppa på för sent, då betet kan förväxa och smakligheten minska. I så fall kan man ta en skörd eller putsa betet innan man låter hästarna beta igen. Om hänsyn inte behöver tas till speciella behov hos hästarna kan en betesblandning för häst bestå av följande arter: Timotej, engelskt rajgräs, rörsvingel, rödsvingel, ängsgröe och vitklöver. Även om timotej inte var så smaklig i renbestånd så bör den vara med, framförallt om man vill kunna ta en skörd ibland. När det gäller engelskt rajgräs och timotej bör ”betestyper” om möjligt användas. Rödsvingel, ängsgröe och vitklöver ger en god marktäckning och är smakligt och tramptåligt. Örter, lusern och käringtand ratas i stort av hästarna, är trampkänsliga och tillsammans med foderlosta svåretablerade och därför mindre aktuella.