Ensilering av grovfoder. Del I - Minskade förluster

The application is a part of a bigger campaign at the department with the goal to restrict the losses that occur when ensiling roughages. The invisible losses in bunker silos are above 20 % of the feed. When heating occur even more is discarded. In the project we will investigate the differences in losses of different silo systems and also test the hypothesis that the epiphytic field flora of yeast is a crucial factor for the invisible losses and heating at unloading big silos. A comparison is made between tower, bunker and tube silos and also round bales. A fractional analysis of the losses during the unloading phase is made. A nationwide collection of green crop for silage is made and analyzed for total and lactate assimilating yeasts, and a study of the role of yeast for the aerobic stability in laboratory silos is performed. A goal is to suggest yeast as a standard challenging flora to be used in ensiling experiments where the goal is to develop methods to restrict ensiling losses.

Projektet utgör en del av en större satsning vid avdelningen för fodervetenskap, för att begränsa de stora förluster som uppstår vid ensilering av grovfoder. Osynliga förluster vid plansiloensilering utgör över 20 % av fodret. Vid varmgång och kassaktion ökar de ytterligare. Projektet ska dels undersöka skillnaden i förluster mellan olika silosystem och dels undersöka hypotesen att den epifytiska fältfloran, speciellt av jäst, är avgörande för de aeroba förlusterna och varmgång vid uttag ur stora silor. En jämförelse görs mellan torn-, plan- och slangsilor samt rundbalar avseende förluster. En analys av hur stor del av de totala förlusterna som sker under uttagsfasen görs. Slutligen görs en landsomfattande kartläggning av förekomsten av laktatassimilerande jäst i grönmassa samt en studie av jästens betydelse för den aeroba stabiliteten i laboratoriesilos. Vårt mål är att kunna använda jäst som en störflora i laboratorieförsök i utvecklingen av nya metoder för att begränsa förlusterna.

Förluster vid ensilering.
Förluster av torrsubstans har uppmätts i lab.-skala och i fullskala på gårdar. Förluster av kasserat ensilage utgörs av ett par procent medan osynliga förluster i form av koldioxid och värme utgör 10 till 20 % i plan-, slang- och tornsilor och ca 1 % i rundbalar. Lab.-försök visar på att den långa tiden dessa silor står öppna under uttagstiden kan utgöra en viktig orsak till dessa stora förluster. Stora silor är dessutom svåra att få helt lufttäta. En mer omfattande packning av grönmassan vid inläggning verkar kunna minska förlusterna i plansilor. Projektet har inte kunnat påvisa att mätning av temperaturen i plansilor är en trovärdig mätare av torrsubstansförlusten. Inom projektet har en ny metod för att ensilagets lagringsstabilitet utvecklats. Den visade att ensilagets ts-halt och silons täthet var de faktorer som påverkar stabiliteten mest. Hög ts-halt och otät silo under lagringen ger ett ensilage med väsentligt kortare hållbarhet efter öppningen.

I projektet har förluster som uppstår vid ensilering studerats i laboratorieskala såväl som i fullskala på gårdar.
I två meter långa rör har ensilering och uttagning ur en plansilo simulerats genom att såga av en bit i veckan. Två torrsubstanshalter (ts) testades, 30 % ts och 50 % ts. Efter tre veckors uttag kunde en svag (2 ºC) temperaturökning ses i det uttagna ensilaget med högre ts-halt. Hållbarheten av det uttagna ensilaget påverkades radikalt. Temperaturen ökade till 32 ºC efter 40 timmar i det torrare ensilaget. En analys av den mikrobiella statusen visade också en stark tillväxt av jäst. Torrsubstansförlusten vid öppningen av rören var 6 % för den låga ts-halten och 2 % för den höga ts-halten. Den ackumulerade förlusten efter 10 veckors uttagning var 29 respektive 21 %. Resultatet visar att den långdragna uttagningstiden av stora silor som plan-, slang- och tornsilor kan vara en orsak till höga totalförluster. Problemen verkar vara större vid 50 % ts än 30 % ts.
På 12 gårdar analyserades silobalansen i 12 plansilor, 6 slangsilor, 3 tornsilor och två omgångar rundbalar à 60 rundbalar. Alla grönmassa som lades in vägdes och ett prov tog från varje lass. Vid uttagningen vägdes allt ensilage och prov togs tre gånger i veckan. Proverna analyserades för ts och näringsämnen. Flera plansilor försågs dessutom med temperaturloggrar som registrerade temperaturen var fjärde timme från inläggningen till silon var tom. Den genomsnittliga ts-förlusten i plansilor var 14,1 %, i slangsilor 11,5 %, i tornsilor 23,4 % och i rundbalar 1,1 %. Energi- och proteinförlusterna var några procentenheter lägre för de stora silorna. Förlusterna var alltså klart lägre för rundbalar vilket kan förklaras med högre ts-halt i kombination med tätare silor och att de förbrukas samma som de öppnas. Skillnaden i förluster bland plan-, slang- och tornsilor var betydligt större mellan gårdar än mellan silosystem. Den gård som hade de klart lägsta förlusterna, upprepat båda åren, utmärkte sig på följande sätt: 1) Långsam inläggning vilket medför betydligt längre tid för packning av grönmassan för varje lager under inläggningen. 2) När silon var fylld täcktes den inte utan en förnyad packning utfördes ett par timmar morgonen efter innan silon täcktes. 3) ett ca 15 cm lager sand lades ovanpå plastfilmen. Resultatet av temperaturmätningarna visar att omedelbart efter inläggningen stiger temperaturen till 30 ºC i bästa fall och upp till 40 ºC i andra fall. Därefter sker en långsam sänkning av temperaturen under lagringstiden. I januari med utetemperatur på -20 ºC kan + 20 ºC uppmätas i silon. Temperaraturen är oftast högre längs kanterna än i mitten vilket antyder att orsaken till att temperaturen är högre i silon än i omgivningen inte enbart beror på lagrad värme från den initiala uppvärmningen vid inläggningen. Den förhöjda temperaturen är istället sannolikt en kombination av lagrad värme och värme som bildas av jäst och andra aeroba mikroorganismer som tillväxer med hjälp av syre som långsamt läcker in.
Grönmassa från 30 gårdar samlade in under två år i samband med deras ensilering för att analyseras för vilka jästarter som förekommer i grödan. Resultatet har blivit en sammanställning av de vanligast förekommande jästarterna som förekommer på grönmassa. Till de vanligare släktena hör Cryptococcus, Holtermaniella, Sproroblomyses, Rhodosporidium, Rhodotorula och Wickerhamomyces. Det andra året analyserades dessutom grönmassan i laboratoriesilor för att bedöma dess kvalitet och lagringsstabilitet men en ny metod som utvecklats i projektet. Metoden innebär att silorna ventileras svagt för att simulera läckande silor i praktiken och har klart visat att jästfloran som följer med grödan överlever ensileringen och kan orsaka att ensilaget snabbt tar värme efter uttaget. Något som vi inte kunnat visa med tidigare använda helt täta silor. Metoden blir betydelsefull i utvecklingen av nya ensileringsmedel.