Epidemiologi och kontroll av vetedvärgvirus

Vetedvärgsjuka är ett återkommande problem, och för att hålla sjukdomen under kontroll är det viktigt med förbättrade kunskaper om dess epidemiologi och tillförlitliga prognoser. I projektet har vi kunnat bekräfta att rajgräs utgör en potentiell smittkälla för vetedvärgvirus (WDV) som orsakar sjukdomen. Viruset kunde detekteras i rajgräs från områden som tidigare år haft problem med vetedvärgsjuka. Kontrollerade infektionsförsök med virusbärande stritar resulterade i symtomfria rajgräsplantor med en låg virusnivå. Stritar kunde ändå föra över virus från dessa rajgräsplantor till vete. Sekvensanalyser av virusgenomet visade att WDV-isolat från vete, rajgräs och stritar är nära besläktade och att det troligen är samma genotyp av viruset som cirkulerar mellan olika värdar. WDV-infekterade veteplantor och WDV-bärande stritar identifierades också under år med annars begränsad förekomst av sjukdomen, vilket visar att viruset ständigt finns kvar.

Vetedvärgsjuka har i över hundra år förekommit i Sverige och har under vissa år orsakat omfattande skador på vete. Angripna plantor är förkrympta med gulnade och ibland rödfärgade blad. Om ax bildas är de dåligt matade och stannar ofta i bladslidan. Oftast syns drabbade plantor i fältkanten eller i fläckar i fältet, men ibland kan hela fält påverkas. Sjukdomen orsakas av ett virus, vetedvärgvirus, som överförs med den randiga dvärgstriten. Även rågvete och råg är mottagligt. Viruset kan också infektera många gräs, men det syns då oftast inga eller endast svaga symtom. Alla vetesorter är mottagliga för sjukdomen och kontrollen är beroende av odlingsåtgärder och bekämpning som minskar risken för infektion via stritar. Riskfaktorer är tidig sådd och reducerad jordbearbetning. Med varmare höstar i Sverige finns det en ökad risk för spridning av virus med insekter till höstgrödor. Det skedde under hösten 2014, då bladlöss i södra Sverige spred rödsotvirus till höstkorn och höstvete vilket resulterade i omfattande skador följande år. Denna ökade risk gäller även vetedvärgsjuka. För kontroll av sjukdomen är det nödvändigt med en god förståelse om virusets epidemiologi, dvs varifrån viruset kommer och hur det sprids i vetefält. Det finns också behov av prognosmetoder som kan förutsäga ökad risk för infektioner.

Under projektets gång från 2012 till 2016 har omfattningen av vetedvärgsjuka varit mycket begränsad med endast enstaka rapporter om fält med symtomatiska plantor. Vi har ändå kunnat identifiera infekterat vete och rajgräs samt virusbärande dvärgstritar i områden som tidigare haft problem med vetedvärgsjuka. Det visar att viruset finns kvar i dessa områden och att det kan spridas i större omfattning när betingelserna är de rätta. För att identifiera potentiella smittkällor bortsett från vete, så fokuserade vi på rajgräs, vilket är vanligt både som fångstgröda för att förhindra kväveläckage och som vallgräs. Förutom att identifiera rajgräsplantor infekterade med vetedvärgvirus så kunde vi i växthusförsök med hjälp av stritar föra över vetedvärgvirus från vete till rajgräs och sedan till vete igen. Rajgräsplantorna uppvisade inga symtom när de var virusinfekterade och virushalten var låg, men trots det kunde de alltså utgöra en viruskälla för stritar. När rajgräs odlas som fångstgröda i vetefält i områden med vetedvärgvirus så betyder det en klart ökad risk. Rajgräs är ofta också svårt att få bort från fält och kan finnas kvar i fältkanter. Molekylära analyser visade att vetedvärgvirus från vete, rajgräs och stritar är mycket nära besläktat liksom vetedvärgvirus från olika delar av landet. Det visar att det är samma typ av viruset som finns inom Sverige och rör sig mellan olika värdplantor. Med nya metoder för att bestämma genetiska sekvenser går vi nu in på djupet för att studera diversitet av vetedvärgvirus i stritar och eventuellt också kunna hitta nya virus som sprids med stritar. Dessa studier kan t.ex. visa om den variant av vetedvärgvirus som infekterar korn även finns i Sverige eller ett annat närbesläktat virus som infekterar havre.

Genom projektet har stritar som samlats in av Växtskyddscentralerna i Alnarp, Skara, Linköping och Uppsala testats med molekylära metoder. Olika metoder har utprovats för att få tillförlitliga resultat. Provsvaren har utgjort en komponent i Växtskyddscentralernas prognoser för vetedvärgvirus. Prognoserna har baserats på informationen om antalet infångade dvärgstritar och om de bär på virus samt väderförhållanden, grödans tillväxt och om det varit problem med vetedvärgsjuka i området. Med hjälp av prognoserna kan lantbrukare bedöma om de ska använda bekämpning eller inte. Förekomsten av dvärgstritar har under dessa året varit relativt låg, men stritar med vetedvärgvirus har ändå återfunnits varje år. Vi har nu resultat från strittester sedan 2002, vilket utgör en god grund för att i närmare detalj bestämma sambandet mellan olika faktorer och förekomsten av vetedvärgsjuka.