Ergonomisk utvärdering av skaftredskap i djurstallar

Sammanfattning av slutrapport
Syftet med studien var att utvärdera skaftredskap som används i djurstallar med avseende på belastning som underlag för riktlinjer för hur redskapen bör utformas ergonomiskt.
Redskapsarbete observerades i olika djurstallar. Belastningsmätningar utfördes i lab-miljö där arbetsuppgifter med olika skaftredskap och arbetsteknik analyserades. Inventering och analys av redskap som saluförs genomfördes.
Att gräva, lyfta och tömma grep och skyffel var de delmoment och redskap som var de mest belastande, framförallt för övre extremiteter och nedre rygg. En förlängning av skaftlängden på en gödselgrep visade en hög reducerande effekt på ryggbelastningen. Att arbeta med en spångrep med böjda knän och rak rygg i stället för med böjd rygg minskade belastningen på ryggen med 38-65%. Inventeringen visade att även om vissa av redskapen saluförs med ergonomiska förtecken, såg de ganska lika ut, utan uppenbara ergonomiska funktioner.
Skaften på redskapen bör vara justerbara efter användares kroppslängd.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Bakgrund: Trots intensiv mekanisering av jordbruket finns många manuella och fysiskt krävande arbetsuppgifter kvar där olika handredskap används. Redskapen är oftast inte ergonomiskt anpassade och bidrar till skadlig belastning samt minskad effektivitet och välbefinnande i arbetet.
Syfte: Syftet med studien var att utvärdera skaftredskap som används i djurstallar med avseende på belastning som underlag för riktlinjer och rekommendationer för hur redskapen bör utformas ergonomiskt.
Material och metod: Redskapsarbete som i tidigare studier visat sig vara belastande observerades och dokumenterades i fält i mjölk-, gris- och häststallar. Belastningsmätningar utfördes i laboratoriemiljö där de olika arbetsuppgifterna med olika skaftredskap (spångrep, gödselgrep, skyffel, sopborste, skrapa) simulerades. Även arbetsteknik analyserades. En inventering och analys av redskap som saluförs med ergonomiska förtecken genomfördes också.
Resultat: Att gräva, lyfta och tömma spångrep, gödselgrep och skyffel var de delmoment och redskap som var de mest belastande, framförallt för skuldra, arm, handled, nedre rygg, och knä. En förlängning av den ursprungliga skaftlängden på gödselgrepen från 125 cm till 135 cm visade sig ha den högsta reducerande effekt på ryggbelastningen. Med en korrigerad arbetsteknik som innebar att arbeta med en spångrep (150 cm skaftlängd) med böjda knän och rak rygg i stället för med böjd rygg, var det möjligt att minska kompressionskrafterna på ryggen med 38-65% i de olika deluppgifterna. Analys av en ergonomisk sopborste med böjt skaft och vinklad borstdel visade att själva borstdelen var felvinklad vilket gjorde att användaren var tvungen att böja på ryggen så det böjda skaftet på borsten som skulle premiera en mer upprätt position fallerade. Inventeringen av skaftredskap som saluförs visade att även om vissa av dem var märkta med ergonomiska förtecken, såg de ganska lika ut, utan uppenbara ergonomiska funktioner.
Konklusion: De skaftredskap som används i manuella arbeten i jordbruket bör utformas ergonomiskt för att passa arbetsuppgiften. Skaftet bör vara justerbart efter användares kroppslängd. Greppdelen bör vara anpassat efter användarens handstorlek och bladdelen bör ha låg vikt och rundade kanter. Redskapens olika delar bör vara utformade på ett sådant sätt att de med korrekt arbetsteknik kan reducera belastningen på muskler och leder. Mer forskning behövs för att finna den optimala utformningen på skaftredskapens olika delar så att användare oavsett kroppsmått kan arbeta med dem utan att få belastningsbesvär. Forskning och utveckling behövs också för att göra redskapen mer hållbara.