Fångstgröda och fysisk separering av odlingsfält som bekämpningsstrategier mot morotsbladloppan

Vi har studerat om fångstgröda kan fungera för att kontrollera morotsbladloppan. Det är viktigt att hitta en fångstgröda som är mer attraktiv än huvudgrödan för att metoden ska fungera. Vi har visat att äggläggande honor inte skiljer mellan olika morotssorter men föredrar plantor med 2-3 äkta blad över yngre plantor. När effekten av såtidpunkt för fångstgröda undersöktes konstaterades att den tidigt sådda fångstgrödan attraherade fler morotsbladloppor än den som såddes tio dagar senare. En effektiv fångstgröda bör därför separeras i såtidpunkt så mycket som möjligt från huvudgrödan för att vara funktionell. Den största utmaningen för att optimera metoden är hur en tillräcklig stor skillnad i attraktion mellan fångstgröda och huvudgröda ska åstadkommas. Under försöksår då detta lyckades nästan halverades angreppen i huvudgrödan jmf med fångstgrödan. Däremot har ingen skyddseffekt uppnåtts under år med liten skillnad.

Morotsbladloppan är en besvärlig skadegörare på morötter i norra Europa. Angripna plantor blir krusiga och får försämrad tillväxt. Stora angrepp, framförallt under perioden då morotsplantorna är små, kan leda till 100 % skördeförluster. I detta projekt har vi studerat om användning av fångstgröda kan vara ett alternativ till de växtskyddsstrategier som används idag. Fångstgrödans uppgift är att locka till sig skadegörare iväg från huvudgrödan som ska skyddas. Morotsbladlopporna som samlats i fångstgrödan elimineras genom att fångstgrödan plöjs ner och därmed förhindrar att de uppförökas inom fältet.

Det är viktigt att hitta en bra fångstgröda som är betydligt mer attraktiv än huvudgrödan för att metoden ska vara verkningsfull. Vi har visat att äggläggande honor av morotsbladloppan inte uppvisar några stora skillnader i attraktion mellan olika morotssorter men föredrar plantor med 2-3 äkta blad över plantor som precis kommit upp ur jorden. Därför koncentrerade vi vårt sökande efter fångstgröda bland snabbväxande morotssorter som snabbt etablerar sig och bildar täta bestånd. En morotssort som var visade sig lämplig i våra växthusförsök att använda var Bolero.
När effekten av såtidpunkt och val av morotssort till fångstgröda undersöktes i fält konstaterades att den tidigt sådda fångstgrödan attraherade till mest äggläggning och uppvisade mer skadesymptom än den som såddes tio dagar senare. Däremot var det inga stora skillnader i attraktion mellan de tre morotssorter som användes som fångstgröda. En effektiv fångstgröda bör därför separeras i såtidpunkt så mycket som möjligt från huvudgrödan för att vara funktionell.
Angreppen var också betydligt lägre i huvudgrödan än i fångstgrödan under två års fältförsök. Men trots detta uppvisade över 1/3 av de undersökta morotsplantorna i huvudgrödan symptom. Under ett av åren var dock var inte angreppen allvarligare än att skörden ansågs normal ur kvalitet och kvantitetsaspekter. Detta beror troligen på att fångstgrödan skyddat huvudgrödan under de två-tre kritiska veckorna direkt efter uppkomst då moroten är som allra mest känslig för angrepp. Mindre angrepp därefter ger inte lika stort utslag i skörd och kvalitetsnedsättning.
Vi kan konstatera att den största utmaningen för att optimera metoden är hur en tillräcklig stor skillnad i attraktion mellan fångstgröda och huvudgröda ska kunna åstadkommas. Under försöksår då detta har lyckats har vi kunnat påvisa upp till en halvering av antalet morotsplantor med symptom i huvudgrödan jämfört med fångstgrödan. Däremot har ingen skyddseffekt uppnåtts under år med liten skillnad. Odlingsförutsättningarna i mellersta Sverige sätter gränser för hur tidigt fångstgrödan och hur sent huvudgrödan kan bli insådda. Kalla och blöta vårar kan försena den tidiga sådden och uppkomsten med flera veckor. Likaså kräver lagringsmorötter ett visst antal dagar i fält för att hinna mogna fram på hösten. Senare sådd av huvudgrödan än andra veckan i juni är oftast inte att rekommendera. Metoden är därför beroende av att fångstgrödan kan bli insådd tidigt, även när en snabbväxande morotssort som Bolero används. Ett alternativ skulle därför kunna vara att täcka fångstgrödan med fiberduk fram till sista veckan av maj för att snabbt få upp ett kraftigt bestånd innan morotsbladloppans inflygning till morotsfälten påbörjas. Det är också möjligt att andelen fångstgröda måste öka i förhållande till huvudgrödan, något som bör utvärderas i nya fältförsök.