God juverhälsa hos förstakalvare - en väg till god ekonomi i mjölkföretaget

Mastitis (udder inflammation) is the most costly disease among dairy cows. Swedish studies show that first parity cows often have udder infections and mastitis at calving, which may have considerable negative effects on their milk production and longevity, but that the prevalence varies among farms. The long-term aim is therefore to increase milk production, and improve milk quality and longevity of first parity cows by preventing udder health problems before and at calving. Specific aims are to identify 1) prevalence of different milk somatic cell count patterns in newly calved heifers in Swedish dairy farms, 2) management and housing factors before and at calving that reduce the risk for poor udder health in newly calved heifers, 3) associations between bacterial prevalence on udder skin during different periods of heifer rearing and udder infections at calving, and 4) practical advice that will promote good udder health in newly calved heifers and spread these to interested parties.

Mastit (juverinflammation) är den mest kostsamma sjukdomen bland mjölkkor. Enligt svenska studier är det vanligt att kvigor kalvar in med juverinfektion och mastit, vilket kan leda till avsevärda negativa konsekvenser för deras mjölkproduktion och hållbarhet, men att förekomsten varierar mellan besättningar. Projektets långsiktiga syfte är därför att öka mjölkproduktionen och förbättra mjölkens kvalité som livsmedel samt att öka hållbarheten hos förstakalvarna genom att förebygga juverhälsoproblem före och vid kalvning. De specifika målen är att identifiera 1) förekomst av olika mjölkcelltalsmönster hos nykalvade kvigor i svenska besättningar, 2) skötsel- och inhysningsfaktorer före och vid kalvning som minskar risken för dålig juverhälsa hos nykalvade kvigor, 3) samband mellan bakterieförekomst på juvret under kvigans uppväxt och juverinfektioner hos nykalvade kvigor och 4) praktiska råd som ger god juverhälsa hos nykalvade kvigor och sprida dessa till olika intressenter.

De viktigaste syftena var att identifiera mönster i nykalvade kvigors (NK) mjölkcelltal baserat på de två första provmjölkningarna efter kalvning och att identifiera skötsel- och inhysningsfaktorer före/runt kalvning som kan minska risken för dålig juverhälsa hos NFK genom att jämföra gårdar med hög andel NK med god eller dålig juverhälsa baserat på mönstren. Resultaten tyder på ett avsevärt behov av förebyggande av mastit hos NK eftersom endast drygt hälften av dessa kor hade lågt celltal vid båda provmjölkningarna. Vi fann även att celltalskategorierna kan användas för att hitta framgångs- och problemgårdar eftersom variationen mellan gårdar var stor. Flera framgångs- och riskfaktorer knutna till skötsel och inhysning av kvigor/NK hittades och baserat på dessa har en checklista med rekommendationer om skötsel och inhysning av kvigor från kalv till kalvning för att förebygga mastit sammanställts. Denna och annat informationsmaterial kommer att spridas till relevanta grupper.

Bra rutiner ger friska juver hos nykalvade kvigor!

Resultaten i projektet har lett fram till mer kunskap om hur man genom rätt skötsel och inhysning av kvigor, från kalv till kalvning, kan minska risken för mastit (juverinflammation) hos nykalvade kvigor. Denna kunskap har samlats i en checklista med praktiska råd om förebyggande åtgärder. Checklistan och annan information kommer att användas för att förbättra rådgivningen till landets mjölkkobesättningar. Att förebygga mastit är viktigt eftersom friska förstakalvare är en förutsättning för hållbar mjölkproduktion.

Många nykalvade kvigor har för höga celltal
Höga celltal i mjölken är ett tecken på mastit och orsakas oftast av juverinfektion med bakterier. I en studie i cirka 1 600 svenska besättningar med minst 10 förstakalvare per år fann vi att endast cirka hälften av de nykalvade kvigorna var helt friska i juvret de första två månaderna efter kalvning baserat på deras mjölkcelltal. Sannolikheten för högt eller lågt celltal varierade avsevärt beroende på kvigans ras och kvigans far. Vi såg till exempel att en större andel Jersey-kvigor hade högt celltal jämfört med svensk holstein (SH) och svensk röd och vit boskap (SRB). Vi fann också att en större andel av döttrarna till vissa SH-tjurar och SRB-tjurar hade låga celltal. Idag finns ett avelsindex för celltal hos förstakalvare men detta stämde inte helt med våra resultat varför det skulle vara intressant att se om man kan finslipa avelsvärderingen ytterligare. Vi såg också att sannolikheten för höga celltal ökade med ökande inkalvningsålder.

I samma studie såg vi en stor variation mellan besättningar i hur stor andel av de nykalvade kvigorna som hade låga eller höga celltal efter kalvning. Med andra ord verkar vissa besättningar lyckas bättre än andra. Vi fann bland annat att andelen friska förstakalvare var lägre i besättningar med mer än 80 kor jämfört med i mindre besättningar och lägre i AMS-besättningar än i besättningar med andra mjölkningssystem. Däremot hade besättningar med hög mjölkproduktion en högre andel friska nykalvade kvigor än besättningar med låg produktion.

Varför lyckas vissa besättningar bättre än andra?
Eftersom juverhälsan hos nykalvade kvigor skiljde mellan besättningar ville vi ta reda på varför. För att göra det använde vi andelen kvigor med låga eller höga celltal efter kalvning som mått och valde ut de besättningar som lyckats bäst och de besättningar som lyckats minst bra. Totalt besökte vi 170 gårdar för att ta reda på vilka skötselrutiner de använder och hur de hyser kvigorna från kalv till kalvning. När vi jämförde rutinerna mellan besättningsgrupperna fann vi både framgångs- och riskfaktorer.

De viktigaste skillnaderna var att de som lyckats bäst oftare använde skrivna rutiner för råmjölksutfodring, hade lägre celltal i tankmjölken och slog ut färre kor på grund av dålig juverhälsa. Däremot var automatisk mjölkning mindre vanligt bland dessa besättningar. Vi fann även att mjölkproduktionen är högre i besättningar som lyckats bäst och att dessa oftare mjölkar korna efter juverhälsa. Dessa besättningar har också oftare skrivna rutiner för utfodring av dräktiga kvigor vilket sannolikt leder till bättre tillväxt som i sin tur förklarar varför kvigorna är yngre när de kalvar i besättningar som lyckats bäst med kvigorna. I besättningar som lyckats mindre bra med juverhälsan var det vanligare att kvigorna suger på varandras spenar, vilket kan leda till skador, och mindre vanligt med flugbekämpning vilket kan tyda på sämre hygien. I dessa besättningar var det också vanligare att högdräktiga kvigor går med mjölkande kor före kalvning och att nykalvade kvigor får stanna i kalvningsboxen minst 3 dagar efter kalvning än i besättningar som lyckats bäst med juverhälsan hos nykalvade kvigor. Med andra ord visar resultaten att vi kunde identifiera flera framgångs- och riskfaktorer för god juverhälsa hos nykalvade kvigor. Dessa är viktiga att känna till så man på bästa sätt kan förebygga mastit hos dessa djur.