Hållbar skörd och lagring av sockerbetor – mer betor med mer socker till bruket

Sammanfattning av slutrapport
Lagringsförsök genomfördes 2010-2011 för att utveckla sortprovning under kontrollerade betingelser och för att se kalktillståndets betydelse för sockerförlusten. Förhållanden i tid och temperatur beskrivs i daggrader. Sortvalet var av underordnad betydelse under 300-400 daggrader. Vid 660 daggrader var lagringsförlusten 9% med sortskillnader på 5%-enheter. Försöken gav signifikanta skillnader mellan bästa och sämsta sort och resultaten var upprepbara: sorten Julietta gav lägst (0,09%-enheter per dygn) och Rasta gav högst sockerförlust (0,17%). 600 daggrader uppnås vid praktisk lagring efter 67 dagar vid 9°C vilket är extremt. Vid lagring av betor från 8 olika jordar var förlusten 0,1%-enheter per dag för jordar med Ca-AL över 250 mg/100 g jord, men högre vid Ca-AL-värden under 250. I kalkade led var förlusterna i medel 0,24%-enheter per dygn för givorna 8 och 32 ton kalkstensmjöl per ha jämfört med 0,28 i okalkat led. Ett högt innehåll av kalcium i jorden ger lägre lagringsförluster.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Populärvetenskaplig sammanfattning

Det kostar socker att lagra betor. Hur mycket beror främst på hur man skördar och lagrar. Men också platsen, jorden, har betydelse. Slutligen kan sorten spela en roll men normalt bara om betorna utsätts för mer än 300 daggrader Tidigare projektet vid NBR har påvisat tydliga sortskillnader i sockerförluster under lagring i cirka 60 dagar. Vid intäktsnivån 20 000 kr per hektar och förlustnivån 0,15 % per dygn beräknades sockerförlusten vid 60 dagars lagring motsvara 1 800 kr per hektar. En skillnad i sockerförlust på 0,05 procent¬enheter per dygn mellan två sorter betyder i detta exempel 600 kr per hektar, mot¬svarande 3 %. I den allmänna sortprovningen är en skillnad i skörd på 3 % ofta av¬görande för marknadsframgången. Därför skulle skillnader i lagringsförluster på ca 0,05 % per dygn eller mer få stor betydelse för sortvalet vid längre lagring.
Vi ville utveckla metodik för rangordning av våra betsorters förmåga att motstå kraftiga sockerförluster under långtidslagring genom att mäta sockerförlusten för ett antal sorter under kontrollerade betingelser.
Ett gott kalktillstånd i jorden är en grundförutsättning för säker uppkomst och maximal tillväxt. Vår avsikt är att undersöka vad jordens kalktillstånd betyder för sockerförlusterna och om denna faktor kan påverka betans förmåga att lagras med låga sockerförluster och vi utnyttjade befintliga pågående kalkförsök.

13 sorter 2010 och 17 sorter 2011, varav 10 var samma som 2010, etablerades, såddes och sköttes enligt ”best practice” på två platser varav en plats tidigare år haft lagrings¬problem. Betorna skördades sortvis med en konventionell betupptagare i början av november. Betorna lagrades i lådor för betprov under konstant temperatur och luftfuktighet. Från varje sort fylldes fyra lådor som gick till omgående analys av brutto- och nettovikt, sockerhalt, K+Na och blåtal. Resterande prov (sex lådor per sort) gick till inlagring. Undersökningen belyste betydelsen av odlingsplats, lagringstemperatur och lagringstid. Den utfördes på de fyra sorterna Julietta, Rasta, Rosalinda KWS och Mixer.

Totalt genomfördes 22 olika lagringsundersökningar under åren 2010–2011. Daggrader var den parameter som i första hand avgjorde sockerförlustens storlek dvs kombinationen mellan lagringens längd och temperaturen. Det visade sig att vid kortare lagring (100–300 daggrader) låg förlustnivån på 0,05 % socker per dygn. Vid 400–700 daggrader förlorades 0,13–0,15 % socker per dygn. Denna förlustnivå ser vi ofta i praktiken. Vid över 1 000 daggraders lagring, mer än 60 dagar med 16°C, förloras 0,5 % av sockermängden varje dygn eller totalt runt 30 %. I de flesta fall var betorna inte längre leveransgilla. En rätlinjig anpassning av mätvärdena för sockerförlust per dygn inom intervallet 100–700 daggrader gav en sockerförlust på 0,13–0,14 % per dygn.
Lagring vid 16°C gav dubbelt så hög sockerförlust per dygn som lagringen vid 8°C. Så kombinationen av daggrader i form av lagringstid och temperatur hade lite betydelse inom temperaturintervallet 8–16 plusgrader. Tillsats av vatten till lådorna under lagringen ökade lagringsförlusten på båda platserna, vilket är i enlighet med praktisk erfarenhet som säger att betorna inte ska vara blöta när de lagras in. Tillsats av kalk till betorna vid inlagring gav minskad sockerförlust på båda platserna.
I medeltal minskade sockerförlusten från 9,1 till 6,6 % av den inlagrade mängden efter 63–64 dagars lagring vid 11 plusgrader. Under åren 2010 och 2011 provades fyra sorter – Julietta, Rasta, Rosalinda KWS och Mixer. År 2010 genomfördes sex olika lagringsvarianter: fyra på nivån 120–250 daggrader och två på nivån 450–520 daggrader. Sortskillnaderna var genomgående små, under 1 % skillnad i sockerförlust och därmed utan praktisk relevans. Sett över alla sex lag¬ringsvarianterna låg förlustnivån på 2,8 % som medel över de fyra sorterna, varierande mellan 2,7 och 2,9 %.
Vid lagringen på 500-daggradersnivån ökade förlusten till totalt 5,0 %, varierande från 4,7 till 5,3 % för de olika sorterna.
Slutsatsen från 2010 års försök blev därför att sortvalet spelar en helt underordnad roll så längre lagringen sträcker sig över mindre än åtminstone 300–400 daggrader.
Under 2011 genomfördes därför huvuddelen av varianterna på nivån 500–700 dag¬grader.
Inom nivån 290–660 daggrader genomfördes tre varianter per plats. Sockerförlusten för de fyra sorterna varierade mellan 5,4 (Julietta) och 9,9 % (Rasta).

Slutsatser från sju lagringsvarianter: Samstämmig bild vad gäller förlustnivån mellan de båda platserna. Betor från plats ett gav konsekvent högre lagringsförluster än betor från plats två.
Samstämmig bild vad gäller inbördes rangordning mellan sorterna. Julietta gav lägst och Rasta högst sockerförlust.
På nivån 170 daggrader ligger lagringsförlusten på 1,5 % utan säkra sortskillnader.
På nivån 300 daggrader ligger lagringsförlusten på 3 % med sortskillnader på nivån någon procentenhet.
På nivån 500 daggrader ligger lagringsförlusten på 5 % med sortskillnader på nivån 4 procentenheter.
På nivån 660 daggrader ligger lagringsförlusten på 9 % med sortskillnader på nivån 5 procentenheter. Sorten Rasta får en kvalitetsanmärkning 6 på båda platserna.
På nivån 1 000 daggrader ligger lagringsförlusten på 27 % med sortskillnader på nivån 25 procentenheter. Alla sorter fick prov med kvalitetsanmärkning 7.

Slutsatser sockerförlust tio sorter 2010–2011: Varje enskilt försök gav signifikant säkerställda sortskillnader mellan bästa och sämsta sort.
Två sorter gav lägre lagringsförlust än medelsorter i samtliga genomförda prov¬ningar: Julietta (sex försök) och Theresa KWS (sju försök).
Sorten Rasta placerade sig i fyra av sju undersökningar i kategorin ”hög förlust¬nivå”.
På den provade nivån 2008–2011 betyder skillnaden i lagringsförlust mellan sorterna Julietta och Rasta:
att sorten Julietta förlorade 0,09 % socker per dygn, totalt 6,3 % av den inlagrade sockermängden.
att sorten Rasta förlorade 0,17 % socker per dygn, totalt 11,1 % av den inlagrade sockermängden.
Med undantag för 2007 genomfördes provningen på nivån 450–750 daggrader, i medeltal 600 daggrader, uppnådda genom lagring under 67 dagar vid 9,1 plus¬grader. Det är en tuff lagring. En rätt hanterad stuka bör kunna hålla en lägre medeltemperatur. Å andra sidan kan en ”för väl” täckt stuka eller en stuka med röt- eller frostskadade betor snabbt nå högre temperaturer. För att nå dessa daggradsnivåer krävs extrem väderlek eller att misstag eller för¬summelse inträffar under lagringen.

Betor som hade växt i leden med 8 och 32 ton kalkstensmjöl/ha hade signifikant högre sockerhalt efter lagring: 15,46 respektive 15,51 % jämfört med obehandlat led 14,92%. Sockerförlusten per dag blev 0,28%-enheter för obehandlat led och det fanns en tendens till minskning av förlusten till 0,24%-enheter för de två givorna av kalkstensmjöl. Lagringen gav drygt 1000 daggrader. Jordparametern Ca-AL var den som förefaller öka mest med ökad kalkgiva: från 272 i okalkat led till 363 mg/100g jord i ledet med 32 ton kalkstensmjöl per ha.
Det fanns ett starkt samband mellan lättlösligt kalcium i den obehandlade rutan på varje plats och sockerförlusten: för jordar med Ca-AL över 250 mg/100 g jord var förlusterna ca. 0,1%-enheter per dag vilket är normalt. Men för de med lägre Ca-AL-värde steg förlusterna snabbt. I sortförsöken testades betor från två platser och sockerförlusterna var signifikant högre på plats ett än på plats två, på nivån 50-100%. Förklaringen ligger troligtvis i skillnad mellan kalcium-innehåll där den med mindre förluster har höga Ca-AL värden. Växtplatsen är viktig men det går till viss del att påverka med kalkning. Effekten finns redan vid givan 8 ton per ha, vilket också givit störst skördeökning i försöken.