Hög mjölkavkastning försämrar brunstvisningsförmågan - hur ska vi få korna dräktiga?

Korna av SRB-ras uttryckte något starkare brunstsymtom än Holstein-korna vilket kan vara en av orsakerna till den generellt något bättre fruktsamheten vi ser hos denna ras. Kor som gick i lösdriftssystem hade starkare brunster än kor i uppbundet system. Det vanligaste brunsttecknet var upphopp på andra djur samt kindvilande. Endast knappt hälften (44 %) av korna uppvisade ståreflex vid upphopp av annat djur under brunsten. Brunstens styrka ökade med ägglossningsnummer och dagar från kalvning. Kvigor visade starkare brunst jämfört med kor men visade ingen skillnad i brunstsymtom mellan raser. Sammantaget bekräftades vår hypotes att karaktären på mjölkkornas brunster har förändrats till svagare och kortare brunster, helt i linje med resultat från andra länder. Andra brunstsymtom såsom ridande och kindvilande har blivit vanligare än den klassiska ståreflexen och måste tas med i bedömning av brunsten. Kvigornas brunster förefaller vara mer opåverkade över tiden jämfört med kornas..

Mjölkkornas fruktsamhet spelar en avgörande roll för mjölkföretagets ekonomi. Korna måste bli dräktiga och kalva med givna intervall för att vara ekonomiskt försvarbara. I Sverige använder vi artificiell insemination (AI) för att få korna dräktiga. Förutsättningen för att kunna utnyttja AI på bästa sätt är att korna visar tydlig brunst (parningsvillighet) som djurägaren kan uppfatta och få dem seminerade vid optimal tidpunkt. Utländska undersökningar har visat att mjölkkornas brunstsymtom under åren har blivit svagare och att de visar brunst under kortare tid. Det betyder att djurskötaren har svårare att uppfatta brunsten vilket leder till att fruktsamhetsresultaten har försämrats. Denna fruktsamhetsförsämring kan vi också se hos mjölkkorna i Sverige under de senaste 25 åren. Det finns säkert flera orsaker bakom detta men en kan vara att även de svenska korna utrycker brunst allt sämre. Målsättningen med föreliggande studie har därför varit att ingående studera och beskriva brunstsymtomen hos våra två viktigaste mjölkkoraser och att analysera sambandet till fruktsamheten. Detta i syfte att ta fram kunskap som av djurägaren kan användas i den dagliga brunstkontrollen samt ge underlag för att genom avel få fram kor som har starka brunstsymtom som kan registreras både av djurskötarens öga men också av de automatiska system för brunstövervakning som blir allt vanligare. Studien bygger på brunstdata från ca 2000 kor registrerade under 16 år i en av SLUs tidigare försöksbesättningar, samt från en mindre grupp kvigor. Ett antal olika brunstsymtom registrerades och av dessa gjordes en sammanfattande bedömning av brunstyrkan i fem olika klasser baserat på de enskilda symtomens säkerhet från den svagaste till den starkaste. Alla studerade brunster var verifierade genom analys av hormonet progesteron och för vissa djur även med det brunstframkallande hormonet östrogen. För grupper av djur registrerades brunstbeteenden dygnet runt. Vissa av de resultat som presenteras här är fortfarande preliminära eftersom analyser av data pågår.
Vi kunde befästa vår hypotes att brunstens styrka hade klara samband med fruktsamhetsresultatet där 36 % av korna med de svagaste brunstsymtomen blev dräktiga per insemination medan motsvarande andel för kor med de starkaste brunstsymtomen var 46 %. Brunstens längd hos korna från första till sista registrerade brunstsymtom var 70 timmar. Korna av SRB-ras uttryckte något starkare brunstsymtom än Holstein-korna vilket kan vara en av orsakerna till den generellt något bättre fruktsamheten vi ser hos SRB-korna i den nationella statistiken. Studien visade också att kor som gick i lösdriftssystem hade starkare brunster än de i uppbundet system. Det vanligaste brunstteckenet var upphopp på andra djur samt kindvilande. Endast knappt hälften (44 %) av korna uppvisade ståreflex vid upphopp av annat djur under brunsten, vilket är det klassiskt säkraste tecknet på parningsvillighet. Brunstens styrka ökade med ägglossningsnummer och dagar från kalvning. Hos kvigor, dvs. unga djur som ännu inte kalvat och inte mjölkas, var brunsten kortare än hos kor (52 timmar) men starkare då 80 % av brunsterna bedömdes som starka eller mycket starka och totalt 93 % av brunsterna upptäcktes och registrerades av personal. Nivåerna av det brunstframkallande hormonet östrogen var också högre hos kvigor än hos kor. Även hos kvigorna var de djur som visade ståreflex överraskande få (49 %) och i paritet med mjölkkorna. Ingen skillnad i brunstsymtom mellan raser kunde ses hos kvigor. Både kvigor och kor hade den hösta sexuella aktiviteten under natten.
Sammantaget bekräftades vår hypotes att karaktären på mjölkkornas brunster har förändrats till svagare och kortare brunster, helt i linje med resultat från andra länder. Andra brunstsymtom såsom ridande och kindvilande har blivit vanligare än den klassiska ståreflexen och måste tas med i bedömning av brunsten. Kvigornas brunster förefaller vara mer opåverkade över tiden jämfört med kornas.
.