Hur olika faktorer påverkar innehållet av makro- och mikronäringsämnen i vallfoder

Målsättningen var att studera effekterna av växtart, skördetidpunkt och plats på innehåll av koppar (Cu), mangan (Mn), molybden (Mo), zink (Zn) och Järn (Fe) i vallväxter. Projektet utfördes på Lanna, SLU Skara och Röbäcksdalen, SLU Umeå med blandningarna rödklöver/timotej, rödklöver/ängssvingel och käringtand/timotej som skördades vid olika tidpunkter i första och andra skörd.
Det var tillräckligt höga halter av Mn och Fe för mjölkkornas behov för alla arter, skördetidpunkter och platser. Cu-halterna var låga i gräs och käringtand. Hos rödklöver var halterna lägre än behovet i första skörd, men i nivå med behovet i andra skörd. I ängssvingel i Umeå och i alla arter i Skara var Mo-halten över 2 mg/kg ts, vilket indikerar att man bör kolla Cu/Mo-kvoten. Vid lägre kvot än 2-3 kan Cu bindas i vommen. Zn-halten var lägre än behovet i gräs och baljväxter, utom i andra skörd i Umeå där halterna i baljväxterna och i timotej i blandning med rödklöver var i nivå med behovet.

Mikronäringsämnen i vallfoder
Mikronäringsämnen är nödvändiga för växter och djur eftersom de ingår som nyckelatomer i enzymer och proteiner. Ordet "mikro" betyder att ämnena behövs i mycket små mängder. Några exempel på funktioner är att proteinet hemoglobin inte kan fungera utan järn, att koppar ingår i ett protein som deltar i bildningen av nytt hemoglobin, att koppar och zink har viktiga funktioner i immunsystemet hos djur, och att mangan bland annat ingår i enzymer som deltar vid benbildningen hos djur. Molybden är viktigt för kväveomsättningen i växter. Hos mjölkkor kan däremot molybden orsaka kopparbrist eftersom den kan bilda olösliga ämnen ihop med koppar i vommen. Vi har inte undersökt selen i den här studien eftersom svenska jordar är så fattiga på selen att djuren måste få sitt selen från andra källor än från vallfoder.

Målsättningen har varit att studera effekterna av växtart, skördetidpunkt, och plats på innehållet av koppar (Cu), mangan (Mn), molybden (Mo), zink (Zn) och järn (Fe) i blandningarna rödklöver/timotej, rödklöver/ängssvingel och käringtand/timotej på Lanna, SLU Skara och på Röbäcksdalen, SLU Umeå vilka skördades vid olika tidpunkter i första och andra skörd.

Mangan och järn – inga problem:
För Mn och Fe var det inga problem med för låga eller för höga halter, utan behoven hos mjölkkor uppfylldes både av baljväxter och gräs i Umeå och Skara, och i både första och andra. Järnhalten varierade mellan 26 och 148 mg/kg ts. De högsta värdena var i ängssvingel i Skara och de lägsta i Umeå i första skörd. Värdena visar vilken järnhalt vallprover som inte har förorenats med jord kan innehålla. I en annan studie undersöktes ensilage skördade med stora maskiner. I den studien fann man mycket större variation mellan foderpartierna, lägsta och högsta halt var 31 respektive 3250 mg/kg ts, och medelvärdet läg på 277 mg/kg ts. Höga halter kan bero på att ensilaget har förorenats med jord från till exempel sork- och mullvadshögar.

Koppar och molybden – risk för kopparbrist
Kopparbrist hos mjölkkor kan vara förorsakade av låg kopparhalt, men även av foder med för hög Mo-halt. Om Mo-halten är lägre än 2 mg/kg ts är behovet av koppar 10-12 mg/kg ts. Om Mo-halten däremot överstiger 2 mg/kg ts bör man räkna ut kvoten mellan koppar och molybden (Cu/Mo-kvoten). Om kvoten är lägre än 2-3 är det risk för kopparbrist. Cu-halterna var mycket låga hos gräsen och hos käringtand i både Umeå och Skara. I rödklöver i första skörd var också Cu-halten lägre än behovet i både Umeå och Skara, men i rödklöver i andra skörd var halterna i nivå med behovet. Det var risk att kopparbristen förstärktes ytterligare i ängssvingel i Umeå och i alla arter i Skara eftersom molybdenhalten var högre än 2 mg/kg ts.

Zink
Zn-halterna var lägre än behovet (40-60 mg/kg ts) både i gräs och baljväxter i första skörd i både Umeå och Skara, utom i andra skörd i Umeå där halterna hos timotej (i blandning med rödklöver) och i båda baljväxterna var i nivå med behovet. Det var alltså relativt stor variation i Zn-halterna mellan platser och om det var första eller andra skörd.

Man bör analysera sitt vallfoder
Det är bra om man analyserar sitt eget vallfoder så att man inte använder mineralfoder i onödan. Det kan vara en kostnad samtidigt som det inte är miljövänligt att sprida mineraler som inte behövs. I vår studie var det risk för koppar- och zinkbrist. Molybden bör man också tänka på. Ett högt pH i jorden gör molybden mera lättillgängligt, och man kan kolla om det är höga halter i det område där man har sin produktion på SGU:s hemsida.