Inverkan av kalkning på skörd och kvalitet i sockerbetor genom dess effekt på markkemi och bördighet

Sammanfattning av slutrapport
Kalkningsförsök genomfördes 2010-2012 på 52 jordar med från början bra förutsättningar för betodling. Skördeökningen blev i medeltal 340 kg socker/ha för 8 ton kalkstensmjöl/ha och 210 kg socker/ha för 16 ton sockerbrukskalk/ha (P = 0,0199). Ca-AL värdet höjdes från 285 mg/100 g ts i obehandlad ruta till 344 för båda kalkprodukterna (P = 0,0012) och pH höjdes från 6,8 till 7,0 (P < 0,0001). Rotbrandsrisken (0-100) sänktes från 55 till 50 på sex månader (P = 0,0015) och effekten fanns kvar minst 18 månader efter kalkning och efter en betgröda. I försök med ökande givor (12 st) fanns ett optimum för skörd vid 8 ton kalkstensmjöl/ha (13,65 ton/ha). I gruppen av jordar med pH>7,0 var skördeökningen 700 kg/ha efter kalkning med kalkstensmjöl. Dessa jordar hade en lerhalt >20%, mullhalt >3,3%, och Ca-AL värde >500 mg/100g ts. Negativa effekter på skörd berodde delvis på minskad tillgänglighet av mangan och bor i samband med kalkning, i synnerhet i plöjningsfria fält och på lätta jordar.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Kalkning höjer skörden i sockerbetorna med upp till 700 kilo per hektar, men inte på alla jordar. Det visar en undersökning gjord av organisationen NBR, Nordic Beet Research. Resultaten öppnar för fortsatt forskning inom området.
Grunden för en hög sockerskörd är en frisk jord med bra näringsinnehåll och en jordstruktur som gynnar betplantans tillväxt. Historiskt sett spred betodlarna ut märgel, kalkrik jord från alven, för att öka skörden. I dag har märgeln ersatts av krossad eller mald kalksten och bränd eller släckt kalk. I Danmark och Finland kalkar odlarna i dag regelbundet i betväxtföljderna.
Men nyttan av kalkning har ifrågasatts. NBR ville med det här projektet ta reda på vilken potential kalkning har för att höja sockerskördarna på olika jordtyper. Samtidigt undersöktes kalkningens inverkan på rotbrand, en växtföljdssjukdom som sänker skörden.
Rotbrand förekommer mer på jordar med lågt pH och lågt innehåll av kalcium än på kalkrika jordar. Så den självklara frågan är om man som odlare kan kalka för att öka skörden men även för att minska risken för rotbrandsangrepp?
Praktiska val som typ av kalkprodukt, givor och spridningsmetoder påverkar effekten av kalkning men det finns även andra faktorer. Jordarterna i det svenska betodlingsområdet är väldigt varierade och sammansättningen av lerhalt, mullhalt och pH avgör också effekten av kalkning.
Två kalkprodukter, kalkstensmjöl och sockerbrukskalk, spreds därför ut på ett antal fält under tre år. Givorna var 4 ton CaO per ha för båda kalksorterna, vilket motsvarar 8 ton kalkstensmjöl per hektar och 16 ton sockerbrukskalk per hektar.
Spridningen gjordes på hösten efter spannmålsskörden med en rörspridare och en centrifugalspridare. Året efter odlades sockerbetor på fältet och det gjordes ett stort antal bedömningar och analyser i rutorna med de olika kalkprodukterna samt i en okalkad ruta som kontroll.
Förutsättningen var att fälten i undersökningen generellt hade bra status för sockerbetsodling från början och att kalk tillfördes som ett sätt att höja skördenivån.
Totalt ingick 52 olika fält i undersökningen. På 12 av dessa spreds dessutom kalkstensmjöl i ökande givor; från 4 ton per hektar upp till 32 ton per hektar i en så kallad kalkstege för att undersöka effekten av nivån på kalkgivan.
Sammanställningen av resultaten visar att skörden ökade med i medeltal 340 kg socker per hektar av 8 ton kalkstensmjöl per hektar och med 210 kg socker per hektar av 16 ton sockerbrukskalk per hektar.
Som väntat fanns det bland de 52 fälten vissa fält som gav en större skördeökning medan vissa faktiskt gav en skördesänkning. För att hitta någon gemensam nämnare delades fälten upp utifrån olika faktorer som till exempel lerhalt, pH och mullhalt.
Det visade sig att i synnerhet jordar med högre lerhalt, högre pH och kalcium-innehåll gav en större skördeökning efter kalkning medan jordar med lägre lerhalter gav en lägre respons. Den största skördeökningen, 700 kg per hektar, fanns efter kalkning med kalkstensmjöl i gruppen av jordar med pH högre än 7,0. Gemensamt för de här fälten var att mullhalten var högre än 3,3 procent, att lerhalten var högre än 20 procent och att det fanns mycket lättlösligt kalcium i marken redan innan kalkning. I denna grupp var medelskörden 13,42 ton per hektar innan kalkning.
I resultaten från de tolv kalkstegarna med ökande dos kalkstensmjöl kan man se att skördeökningen är som högst vid 8 ton kalkstensmjöl per hektar och att den är mindre vid lägre och högre givor.
I de fält som fick skördeminskningar var det vanligt att kalken hade minskat tillgängligheten av mangan och bor. Detta drabbade i synnerhet plöjningsfria fält och lätta jordar. Resultaten visar att det är viktigt med en grundlig inbrukning av kalken i dessa fall.
Jordtester i växthus visade att risken för rotbrand sjönk med 9 procent för båda kalkprodukterna. Detta var på våren sex månader efter spridning. När mätningen gjordes om 18 månader efter spridning och efter att betor hade odlats en gång, fanns påverkan mot sjukdomen kvar. Kalkens effekt mot rotbrand är intressant eftersom det inte finns några fungerande eller ekonomiskt rimliga metoder för att sanera jord från denna sjukdom.
En generell giva på 8 ton kalkstensmjöl per hektar över alla jordtyper har svårt att betala sig på en betgröda om skördeökningen endast ligger på 340 kg socker per hektar. Det är däremot intressant om den ger mer på vissa jordtyper. Viktigt i sammanhanget är att kalkning är en åtgärd för att bibehålla nivån av kalcium i jorden och på sikt bördighet och skördenivå.
Resultaten av undersökningen gav ny kunskap om hur kalkning påverkar sockerskörden och uppmuntrar till ytterligare forskning inom området.