Kvävegödsling på våren till höstraps med anpassning till kväveupptaget på hösten

Sammanfattning av slutrapport
Kvävegödslingsrekommendationer på våren till höstraps bygger i Tyskland och Frankrike på att man tar hänsyn till N-innehållet i grödan på hösten. För att studera hur kväveupptaget på hösten påverkar optimal kvävegiva på våren under svenska förhållanden utfördes12 fältförsök med kvävestegar i Skåne och Västergötland under 2010/2011 och 2011/2012. Försöken placerades på fält med olika kraftiga bestånd på hösten. Ett samband mellan skörd och kväveupptag på hösten visade att bästa effekt på skörden erhölls där grödan tagit upp 75-100 kg N/ha på hösten. Kväveupptaget på hösten hade stor betydelse för optimal kvävegiva på våren, vid stigande kväveupptag på hösten minskade kvävegivan på våren. Bästa gödslingsmodellen som togs fram visade att optimal kvävegiva på våren för en plats kan beräknas genom att uppskatta tre faktorer: N-upptaget på hösten, växttillgängligt kväve under vår-sommar och skördenivå.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Syfte med studien
Kvävegödslingsrekommendationer på våren till höstraps bygger i Tyskland och Frankrike på att man tar hänsyn till N-innehållet i grödan på hösten. För att studera hur optimal kvävegiva på våren påverkas av storleken på kväveupptaget på senhösten under svenska förhållanden utfördes 12 fältförsök i Skåne och Västergötland 2010/2011 och 2011/2012. Även andra faktorer som kan tänkas påverka kvävegivan på våren undersöktes, kväveupptaget tidigt på våren, växttillgängligt kväve under vår och sommar och storleken på skörden. Målet var att ta fram gödslingsmodeller som visar vilka faktorer man bör använda för att beräkna optimal kvävegiva på våren. En väl anpassad vårgiva till höstraps är viktigt för att få ett bra kväveutnyttjande och minskade förluster till miljön i efterkommande gröda.
Metoder
Tolv fältförsök placerades på gårdar som hade olika stora höstrapsbestånd på hösten. På våren lades kvävestegar (0, 60, 100, 140, 180, 220 kg N/ha) ut i höstrapsen. Grödans kväveupptag på senhösten, tidigt på våren och vid avslutad blomning bestämdes i försöken genom att grödan klipptes och analyseras. Växttillgängligt kväve som fanns i marken under perioden vår-sommar beräknades genom att kväveupptaget på våren subtraherades från kväveupptaget vid avslutad blomning. Ekonomiskt optimal kvävegiva beräknades utifrån aktuella priser och kostnader för försöksåren. Statistisk analys (Multiple regression) gjordes för att undersöka hur de olika faktorerna kunde förklara variationen i optimal kvävegiva och därmed få en gödslingsmodell.

Resultat
Höstrapsens N upptag på senhösten, som varierade mellan 5 och 156 kg N/ha, hade stor betydelse för storleken på optimal kvävegiva på våren. Det innebar att desto större grödan var på hösten ju mindre var behovet av kväve på våren och tvärtom, om grödan var liten på hösten var behovet av kväve på våren större. Skörden vid optimal kvävegiva ökade kraftigt med kväveupptaget på hösten men planade ut vid 75-100 kg N/ha, då den var som störst.

Den stora variationen i optimal kvävegiva, 0-220 kg N/ha visar att man bör beräkna kvävegivan platsspecifikt och inte gödsla efter ett medelvärde, som i detta fall var 150 kg N/ha. Den bästa gödslingsmodellen som togs fram visade att optimal kvävegiva kan beräknas genom att uppskatta de tre faktorerna 1) kväveupptag på senhösten, 2) växttillgängligt kväve vår-sommar och 3) skördenivå. I den modellen utgår man från en kvävegiva på 153 kg N/ha, minskar med det kväve som grödan tagit upp på senhösten, minskar med uppskattat växttillgängligt kväve under vår-sommar och lägger sen till 30 kg N/ha för varje ton förväntad skörd. I den näst bästa gödslingsmodellen behöver man inte uppskatta skördenivån och beräknar optimal kvävegiva genom att utgå från 230 kg N/ha, minskar med kväveupptaget på senhösten och växttillgängligt kväve under vår-sommar. I den tredje bästa gödslingsmodellen beräknas optimal kvävegiva genom att utgå från 194 kg N/ha och minskar sen med kväveupptaget på senhösten.

Största nettointäkten erhölls i de försök där höstraps gödslades innan sådd med svinflyt, kyckling och kalkongödsel eller hade en bra förfrukt som ärter, eftersom man där hade både högre höstrapsskördar och lägre optimal kvävegiva på våren. Detta kunde till stor del förklaras av ett större kväveupptag under hösten (70-156 kg N/ha) men också av en större kvävemineralisering i marken under vår och sommar. Mängden växttillgängligt kväve från marken under vår och sommar var dubbelt så stort (40-80 kg/ha) som på platser utan stallgödsel och spannmål som förfrukt (15-40 kg/ha). I ett av försöken uteblev den större kvävemineraliseringen under vår och sommar trots att svinflyt spridits innan sådd och rapsen tagit upp 95 kg N/ha under hösten. Förklaringen var att immobilisering av kväve troligen skett då förfrukten var en gräsfrövall och stora mängder växtmassa (rötter och halm) hade plöjts ned. Det stor kväveupptaget på hösten kompenserade uppenbarligen för att det bara fanns 23 kg N/ha tillgängligt grödan under vår och sommar, då grundskörden (ogödslad raps) ändå blev hög och optimal kvävegiva var mindre än medelgivan i försöken.

Slutsatser
Högsta nettointäkten erhölls med höstraps som hade en bra förfrukt (ärter) eller fått stallgödsel innan sådd, då den gav högre skörd och hade lägre optimal kvävegiva på våren. Ett samband mellan skörd och kväveupptag på hösten visade att höstrapsen bör ha 75-100 kg N/ha upptaget på hösten för bästa effekt på skörden. Kväveupptaget på hösten hade stor betydelse för optimal kvävegiva på våren, vid stigande kväveupptag på hösten bör man minska kvävegivan på våren. Bästa gödslingsmodellen visade att optimal kvävegiva på våren för en plats kan beräknas genom att uppskatta tre faktorer: N-upptaget på hösten, växttillgängligt kväve under vår-sommar och skördenivå. Även modeller med enbart två faktorer (N-upptag på hösten och växttillgängligt kväve vår-sommar) eller en faktor (N-upptag höst) hade en större potential för beräkning av optimal kvävegiva på våren i jämförelse med att använda sig av faktorerna skörd och växttillgängligt kväve vår-sommar, vilket kan jämställas med dagens beräkningsmetod. Ytterligare försök behövs för att göra modellerna mer stabila.