Lämpliga proteinfodermedel för svensk lammproduktion

Sammanfattning av slutrapport
En litteraturstudie har genomförts avseende proteinrika fodermedel lämpliga för utfodring till får i Sverige. Uppdraget var att se hur fodermedlen fungerat i utländska studier och vilka mängder som är möjliga att ge utan risk för negativa konsekvenser. I rapporten finns en beskrivning och en slutsats för varje fodermedel med rekommenderad maximal utfodringsmängd. Det finns också en tabell med fodermedlens näringsinnehåll samt ett antal foderstatsexempel. Ärter, åkerböna och lupinfrön är smakliga och lämpliga till får. Vickerfrön finns det inte mycket data om men torde fungera. Raps- och linprodukter är bra fodermedel, framförallt om oljan först pressats ut så att fetthalten i foderstaten inte blir för hög. Drank kan vara ett intressant alternativ men måste kompletteras på rätt sätt, bl a avseende mineraler. Den fullständiga litteraturstudien med referenslista ska bl a finnas i Kunskapsbasen på Svenska Fåravelsförbundets hemsida.

Populärvetenskaplig sammanfattning
En litteraturstudie har gjorts rörande proteinrika fodermedel lämpliga för användning till får i Sverige. De fodermedel som tas upp är ärter, åkerböna, lupin, vicker, linfrö samt olika rapsprodukter. Drank finns också med eftersom den kan tänkas öka i betydelse.

Det finns mycket få svenska studier gjorda med får inom området. Uppdraget bestod därför i att se hur proteinfodermedlen fungerat i utländska studier och vilka mängder som är möjliga att ge utan risk för negativa konsekvenser. Avgörande för vilket proteinfodermedel man slutligen väljer att använda är naturligtvis priset, och det bör poängteras att det fodermedel som vi har störst tillgång till, och som kan bidra med merparten av det protein djuren behöver, är ett tidigt skördat vallfoder med inslag av klöver. Grovfoder ligger dock utanför denna studie.

I slutrapporten finns en kort beskrivning samt en slutsats för varje fodermedel där vi anger rekommenderad maximal utfodringsmängd per dag. Givan är då uttryckt som g/kg levande vikt (LV) eftersom vuxenvikten för de olika raser som använts varierar. Denna maxgiva är ett riktmärke. Som alltid bör man göra en bedömning utifrån de övriga fodermedel man har att tillgå så att exempelvis inte den totala råproteinhalten eller fetthalten blir onödigt hög. I rapporten finns också en tabell med fodermedlens näringsinnehåll samt ett antal foderstatsexempel med två olika vallkvaliteter. Den fullständiga litteraturstudien, med referenslista kommer bl a att finnas på Svenska Fåravelsförbundets hemsida (Kunskapsbasen). Här följer en kort sammanfattning.

Ärter är ett användbart och smakligt proteinfodermedel som ofta går att få tag på till rimligt pris. Ärter kan utfodras hela utom till de minsta lammen. En faktor som begränsar givan är ärternas innehåll av stärkelse, vilket är högre än innehållet i både korn och havre. Vid stora ärtgivor bör alltså spannmålsgivan hållas nere. I de refererade studierna har man utfodrat lamm med upp till 20 g ärt per kg kroppsvikt (LV) men det torde vara mer rimligt med maximalt 10-15 g för lamm (dvs 300-450 g för ett 30 kilos lamm) och ca 7 g/kg LV för tackor (dvs 525 g för en 75 kilos tacka) i den typ av foderstater vi har i Sverige. Man måste räkna på foderstatens totala råproteinhalt så att den inte blir onödigt hög, liksom att det lätt nedbrytbara ärtproteinet kompletteras med lämplig mängd energi för att utnyttjandet ska bli optimalt.

Åkerböna är ett mycket användbart och smakligt proteinfodermedel till får. Åkerböna har ett relativt lågt innehåll av Ca och Mg medan Cu-innehållet är högst bland de här studerade fodermedlen. Åkerbönans innehåll av olika antinutritionella substanser verkar inte vara något stort problem vid utfodring till får, men man bör använda vitblommiga sorter. Åkerbönor kan ges hela till får, utom till små lamm. I studierna har man utfodrat lamm med upp till 25 g åkerböna/kg LV men 15 g torde vara en mer praktiskt tillämpbar maxmängd för lamm och 10 g för tackor, dock med beaktande att proteinhalt mm inte blir onödigt hög i foderstaten.

Det finns flera arter av lupin men det är framförallt blålupin som kan odlas till mogen skörd i Sverige och då säkrast i de sydligaste delarna av landet. Lupinfrö är högst användbart till får och utmärker sig särskilt genom sitt låga innehåll av stärkelse. Proteininnehållet är högre än hos både ärt och åkerböna. Lupin innehåller mer fett än de andra baljväxter som nämns här. Halten av NDF är hög pga ett tjockt skal. Utmärkande för lupinfrön är deras låga innehåll av stärkelse. Det kan vara en fördel då risken för acidos minskar och tillvänjningen kan göras snabbare än med andra mer stärkelserika kraftfoderslag. I de olika studier som refereras har mängden utfodrad blålupin varit som högst ca 17 g/ kg LV till lamm och ca 11 g till tackor. Utifrån detta kan 10-12 g/kg LV till lamm och 5-10 g/kg LV till tackor vara lämpliga maxgränser.

Det finns mycket få artiklar som behandlar utfodring av vickerfrön till får. Vickerfrön innehåller vissa antinutritionella ämnen men är ändå användbart till idisslare. I det fåtal studier som refereras har mängden utfodrad vicker varit som högst ca 15 g/ kg LV till lamm. Utifrån detta kan ca 10 g/kg LV till lamm och ca 5 g/kg LV till tackor anses vara maximala givor under praktiska förhållanden.

Oljeväxter, som lin och raps, innehåller högvärdigt protein, är energirika och har ofta en gynnsam fettsyrasammansättning. Dock bör fetthalten i foderstaten inte bli alltför hög eftersom detta kan påverka fibernedbrytningen negativt. Ett innehåll av fett på högst 5-6 % rekommenderas till idisslare. Högre fettintag är troligen inte så allvarligt under en kortare slutuppfödning. För att minska de negativa effekterna av fett i fodret kan man använda olika typer av värmebehandling, t ex extrudering.

Merparten av de studier där man använt linfrö till får har haft som mål att påverka sammansättningen av fettsyror i mjölk och kött i en mer hälsosam riktning då linfrö har hög halt fleromättade fettsyror. Under svenska förhållanden är det troligen av större intresse att använda produkter där en del av linoljan pressats ur fröet, dvs linfrökaka/expeller. Det är bara ett fåtal studier som är redovisade så att man kan räkna fram utfodrat linfrö per kg LV och där har mängden varit knappt 2 g/kg LV till lamm och 3 g/kg LV till tackor. Vi kan alltså inte säga att det fungerar med högre givor än detta när det gäller helt frö, även extruderat. Den produkt som använts i Sverige i försök till mjölkkor är linfröexpeller och troligen kan en sådan produkt användas i högre givor än de rena fröna, kanske upp till 5 g/kg LV.

Dagens rapssorter och olika produkter därav är mycket användbara i kraftfoder till får. Man bör dock vara uppmärksam och värdera varje fodermedel utifrån dess innehåll. Det gäller bl a andelen lösligt råprotein som är lägre i värmebehandlade expeller än i kallpressade. Proteinfodermedlen är generellt ingen viktig källa för vitaminer, men rapsfrö och kallpressad rapskaka har ett relativt högt innehåll av vitamin E. Rapsprodukter har högre Ca/P-kvot än övriga proteinfodermedel och rapsmjöl har enligt NorFor högre halter av S, Fe, I och Mn än de övriga här studerade fodermedlen. Vid höga givor av rapsmjöl bör man alltså se över djurens totala mineralbalans. Innehållet av glukosinolater och erukasyra i raps kunde tidigare vara ett problem men genom växtförädling har halterna minskat. Hela frön bör krossas för att optimera utnyttjandet men man bör vara uppmärksam på fetthalten i totalfoderstaten och det bästa är om merparten av oljan pressats ut från fröna, dvs att använda rapskaka eller rapsmjöl. De högsta mängderna som getts till lamm i studierna har varit 11 g/kg LV av rapsmjöl och 9 g/kg LV av kallpressad rapskaka. Till tackor har som mest getts 7 g/kg LV. Utifrån detta kan en rimlig maxgräns i praktiken vara 8 g/kg LV till lamm och 5 g/kg LV till tackor.

Drank är en biprodukt från etanoltillverkning. I Sverige är den största produkten Lantmännens Agrodrank™ 90. Enligt svenska försök kan en kombination av Agrodrank och rapsprodukter fungera bra till högavkastande mjölkkor. Innehållet av fibrer är förhållandevis högt jämfört med andra proteinfodermedel. Drank kan ha relativt låg Ca/P-kvot och även innehållet av andra mineraler avviker en del från övriga proteinfodermedel, något man bör tänka på när man väljer mineralfoder. I USA förordas en maxgiva av drank på 25 % av ts i foderstaten till producerande tackor. Till lamm anser man att 20 % av foderstaten är lämpligt som högsta andel, då inblandat i fullfoder i fri tillgång. Man måste dock vara uppmärksam på eventuell sortering så att inte foderintaget avviker alltför mycket från det tänkta. Drank är användbart som proteinfoder, framförallt i torkad form vilket underlättar transport och lagring. De nackdelar som kan ses hör samman med mineralbalansen. Man bör därför begränsa givan till de andelar av foderstaten som nämns här ovan, eller ca 8-10 g/kg LV.