Lustgas i dräneringsvatten från åkermark

Sammanfattning av slutrapport
Lustgasmätningar i dräneringsvatten utfördes sept 2010-april 2011 i fyra försöksled på Lilla Böslids utlakningsförsök. Lustgasavgången kännetecknades av relativt korta och höga toppar och långa perioder med relativt låg avgång, d v s ett likartat mönster som för lustgasavgång från markytan. Högst avgång uppmättes generellt vid hög avrinning. Vid låg/måttlig avrinning fanns ett tydligt samband mellan avrinning och mängd N2O i dräneringsvattnet.
Lustgasavgången var låg (20-60 g N2O/hektar under mätperioden) jämfört med förväntad avgång från markytan. Avgången var dock ca 3 ggr högre från led med korn än från leden med vallinsådd i korn och vall, vilket tyder på att växande gröda höst- och vintertid kan minska lustgasavgången via dräneringsvatten.
Resultaten visar att analysmetoden fungerar och kan påvisa skillnader mellan behandlingar i fältförsök. Provtagningar i dräneringsvattnen är relativt enkla och kan indikera när lustgasavgången är som störst och vad som är effektiva åtgärder.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Lustgas i dräneringsvatten från åkermark
Lustgas som slipper ut från marken är en av jordbrukets stora miljöutmaningar eftersom gasen påverkar klimatet och bryter ner ozonskiktet. Forskarna förstår dock inte fullt ut vad som styr omfattningen på lustgasavgången eller hur olika odlingsåtgärder påverkar lustgasavgången från åkermark. De mesta lustgasutsläppen går från markytan till luften, men en del lustgas löser sig i vatten och transporteras istället ut med dräneringsvattnet.

Syftet med detta projekt var att undersöka om man kan identifiera odlingssystem med potentiellt låga lustgasutsläpp genom att mäta mängden lustgas i dräneringsvattnet. Det är nämligen en enklare och billigare metod än att mäta hur mycket lustgas som sticker från markytan.

Under vinterhalvåret 2010/2011 mätte vi mängden lustgas som rann ut med dräneringsvattnet från ett fältförsök på Lilla Böslid, Halmstad. Försöket ligger på mellanlera och det var uppdelat i olika led med olika grödor och gödslingar. Resultaten visade att lustgasavgången via dräneringsvattnet generellt följde avrinning och kväveutlakning. Generellt var det så att ju högre kväveutlakningen var och ju mer vatten som rann ut genom dräneringsrören desto större var lustgasavgången. Kväveutlakning och lustgasavgång via dräneringsvattnet var högre efter ettårig gröda (korn) än efter vall som plöjts sent på hösten eller korn med vallinsådd. En gröda som växer på hösten/vintern tar nämligen upp mycket kväve som annars hade kunnat lakas ut från marken eller omvandlats till lustgas. Ur utlakningsynpunkt är vallbrott sent på hösten bättre än under tidig höst eftersom vallen hinner ta upp mycket kväve under hösten och en lägre temperatur innebär låg kvävemineraliseringen i marken.

Resultaten tyder på att en av de viktigaste åtgärderna vi har för att minska kväveutlakningen, nämligen vinterbevuxen mark, även kan vara positivt för att minska lustgasavgången via dräneringsvattnet. Minskad övergödning och åtgärder för att minska utlakningen av växtnäring är frågor som jordbruket jobbat med under lång tid, medan klimatfrågorna är nyare och kunskapsläget om bra klimatåtgärder är sämre. Gamla bekanta miljöåtgärder kan alltså även ha bäring på klimatområdet.