Markstrukturförbättring och begränsning av fosforförluster från åkermark med hjälp av inblandning av olika kalciumprodukter i matjorden

Målsättningen var att utvärdera effekten på markstruktur och avkastning av inblandning av olika kalciumprodukter i matjorden på lerjordar. Studierna gjordes både i fältförsök och på lab.

Strukturkalkning förbättrade aggregatstabiliteten som i sin tur kan minska P-förlusterna på lerjord.

Effekten på avkastningen i led som strukturkalkades med pH-höjande kalciumprodukter varierade mycket. I två av fältförsöken fanns inga statistiskt säkra skördeeffekter och i det 3:e fanns negativa effekter i vissa led, 2 av 4 år. I det 4:e försöket fanns det signifikant positiva effekter på avkastningen. Sammanfattningsvis varierade effekten på avkastning med drygt ± 10 procent. Gips ökade avkastningen signifikant (+ 7 %) vid den högsta givan i medeltal över de fyra åren. Med gipsen tillfördes betydande mängder P och stora mängder S, som kom grödorna till godo under de följande åren.

Strukturkalk gav stabilare aggregat men varierande avkastningseffekter
Strukturkalkning förbättrade aggregatstabiliteten som i sin tur kan minska P-förlusterna på lerjord. Det visar fältförsök på SLU Ultuna 2010-2014 som också pekar på varierande effekter på avkastningen av spannmål.
Strukturkalkning är metod att stabilisera aggregat i lerjord. Lyckas man att få aggregaten att håll ihop minskar risken att jorden förlorar den fosfor som är bunden på aggregatens ytor.

Påpassligt men suboptimalt
LOVA-stöd till strukturkalkning kom hösten 2010. Trots att finansiering inte var klar, lades 4 fältförsök med frågeställningar kring strukturkalkning ut på SLU Ultuna i oktober 2010, för att vinna tid. Spridning och nedbrukning av kalkprodukterna skedde dock under suboptimala förhållanden vid låga temperaturer och med ytlig jordbearbetning. Den noggranna mixning av jord och kalk som bör eftersträvas uteblev alltså.

Stabilare aggregat
Trots förutsättningarna ökade aggregatstabiliteten i leden som fick högst giva släckt kalk och blandprodukten Nordkalk Aktiv Struktur (NKAS). Aggregatstabiliteten mättes genom att doppa jordaggregat i vatten och sedan mäta vattnets turbiditet (grumlighet). Turbiditeten är väl korrelerad med förlusten av P som sitter på aggregatytorna. Resultaten visar att strukturkalkning är effektiva motmedel mot P-förluster på lerjord. Förbättringen av aggregatstabilitet förbättrades först vid de högsta givorna släckt kalk och NKAS. Det är dock sannolikt att strukturförbättringen inträder från det första kilot av produkt som blandas med en lerjord.

Förbättring 20 procent
Den ökade aggregatstabiliteten blev mindre än vad Vattenmyndigheterna räknar med som resultat av strukturkalkning – en minskning av P-förlusterna med 30 procent. I våra undersökningar var förbättringen av aggregatstabilitet ca 20–25 procent. Denna lägre nivå kan vara en effekt av de icke optimala förhållandena vid spridning, eller en nivå som är rimlig att förvänta sig. Fler undersökningar krävs för att klarlägga.

Både plus och minus
I medeltal över 4 års försök 2011–2014 fanns inga signifikanta effekter på avkastningen av vår-och höstspannmål i led som strukturkalkades med pH-höjande kalciumprodukter i tre försök med gemensam försöksplan. I två av försöken fanns inga statistiskt säkra skördeeffekter och i det 3:e fanns signifikant negativa effekter i vissa led, 2 av de 4 år som var torra efter sådd på våren (max – 11 %). I detta försök med låg P-status i jorden kan inte uteslutas en minskad tillgång av fosfor genom pH-höjningen. I motsats fanns också signifikant positiva effekter på avkastningen (max + 11 %) i det 4:e försöket. I detta försök var P-statusen mycket god. Sammanfattningsvis varierade alltså effekten på avkastning med drygt ± 10 procent. Denna oförutsägbara avkastningseffekt skiljer sig avsevärt från de 8 procent som Vattenmyndigheten anger som förväntad merskörd i medeltal vid strukturkalkning. För lantbrukare som väljer att strukturkalka är en förväntad positiv effekt på avkastningen sannolikt avgörande för beslutet. Motsägelsefulla resultat gör att strukturkalkningens positiva bieffekter på avkastningen kan ifrågasättas.

Gips ökade avkastningen
Gips ökade avkastningen signifikant (+ 7 %) vid den högsta givan i medeltal över åren 2011–2014. Med gipsgivan tillfördes betydande mängder P som kan ha en tillgänglighet liknande den i P-innehållande mineralgödsel. Dessutom tillfördes med gipsen stora mängder S, som kom grödorna till godo under de följande åren.
Halterna av Mn och Cu var signifikant lägre med högsta givorna av släckt kalk och NKAS jämfört med i obehandlat led. Av de mätta ämnena var det bara Mn som låg inom det kritiska intervallet, där skördenedsättning kan förekomma. Detta är dock en iakttagelse som bör tas i beaktande både vid strukturkalkning i praktiken och i fortsatta undersökningar.