Med sikte på IPM i vete: Överlevnad av stråbaspatogener på växtmaterial

Många växtpatogena svampar är beroende av rester från tidigare gröda för sin överlevnad. Det är väl känt att växtmaterial med inokulum från patogener medför en risk för sjukdomsangrepp vid gynnsamt väder och i närvaro av en mottaglig värdväxt. Däremot har vi begränsad kunskap om vad som styr olika patogeners överlevnad på växtmaterialet. Vi har genom sex fältförsök sett att förfrukt och jordbearbetning är viktiga för hur friska stråbaser av höstvete är och för vilka svampar som koloniserar dem. I mer detaljerade studier har vi sett att Oculimacula yallundae, som orsakar stråbasröta, och Fusarium graminearum, som orsakar groddbränna, rot- och stråbasröta och axfusarios på höstvete, båda minskar avsevärt på halm som grävts ner eller placerats ytligt i fältet. Såväl tillväxt som fruktkroppsproduktion hos F. graminearum minskade i närvaro av jordlevande mikroorganismer. Produktionen av fruktkroppar minskade särskilt vid behandling av halm med den antagonistiska svampen Clonostachys rosea.

Skadesvampars biologi en nyckel i integrerat växtskydd
Många viktiga skadesvampar i höstvete är beroende av skörderester från tidigare gröda för sin överlevnad och spridning. För att utveckla ett lyckosamt integrerat växtskydd är skörderester därför viktiga att ta hänsyn till. Vi har idag en begränsad kunskap om vilka faktorer som styr olika skadesvampars överlevnad på växtmaterial och deras förmåga att producera sporer. Därmed begränsas också våra möjligheter att genom medvetna val av odlingstekniska åtgärder påverka deras överlevnad och att utforma förbättrade riskanalyser. I det här projektet har vi undersökt skadesvampar på höstvete, särskilt två arter som angriper veteplantans stråbas, för att bättre förstå hur problemen med dem kan minskas.
Förfrukt och jordbearbetning viktiga för stråbaserna
I sex fältförsök i södra och mellersta Sverige undersökte vi sjukdomssymptom och svampar på stråbaser av höstvete under tidig vår. Vi såg att både förfrukt och jordbearbetning var viktiga för symptom och för vilka svampar som koloniserade stråbaserna. Särskilt i plöjningsfria odlingssystem är det viktigt med en varierad förfrukt för att minska problem med övervintring och sjukdomar på stråbaser. En bred kartläggning av svampfloran på stråbaserna visade att många skadesvampar fanns, även på stråbaser som inte visade några sjukdomssymptom. Många skadesvampar kan angripa växter först vid speciella väderförhållanden eller när plantan är försvagad av andra orsaker. Därför är det alltid önskvärt att så långt som möjligt minska mängden skadesvamp som växer på plantan.
Jordlevande svampar kan hämma skadesvampar
I detaljerade studier inriktade vi oss särskilt på svampen Oculimacula yallundae, som orsakar stråknäckare, och svampen Fusarium graminearum, som dels orsakar sjukdomar på stråbaser och rötter, men också kan ge problem med uppkomst och med axfusarios. Axfusarios är en sjukdom som orsakar stora skördeförluster både genom att påverka avkastningen och kvaliteten på det skördade vetet, bland annat genom skadesvampens stora produktion av mykotoxinet deoxynivalenol (DON). För båda dessa skadesvampar är skörderester viktiga för att de ska överleva. I våra undersökningar såg vi att båda skadesvamparnas förekomst minskade avsevärt under de tio månader som vi studerade dem. Minskningen skedde såväl på halm som grävdes ner i jorden som på ytligt placerad halm. Allra mest minskade skadesvamparna när halmen grävdes ner ganska djupt (30 cm) i jord som plöjts. Efter tio månader hade båda skadesvamparna då minskat så att de var svåra att fortfarande upptäcka på materialet, även med de molekylära analyser som vi använde oss av.
Fusariumsvampen som vi studerade producerar två typer av sporer som gör att den kan sprida sig inom och mellan fält – asexuella sporer som sprids genom regnstänk och som kallas konidier, och sexuella sporer som är vindspridda och produceras i fruktkroppar, så kallade perithecier. Skörderester med fusariumsvamp i sig som ligger ytligt i fältet utgör en stor risk för infektion om vete eller någon annan mottaglig växt odlas på fältet. Vi har sett att fusariumsvampens förmåga att växa och producera fruktkroppar kan hämmas av jordlevande svampar som bryter ner växtmaterial. Effekten var allra tydligast med en svamp som heter Clonostachys rosea och som är känd för att kunna hämma sjukdomar som orsakas av Fusariumsvampar. Nu har vi sett att den även har andra positiva effekter genom att påverka skadesvampens sporproduktion och därmed dess spridning i grödan. Det är möjligt att den egenskapen i framtiden skulle kunna utnyttjas för att bekämpa skadesvampen redan på skörderesterna. Eftersom även andra jordlevande svampar hämmar såväl skadesvampens tillväxts som sporproduktionen är det positivt om halm och andra skörderester kommer i kontakt med jordlevande svampar och bakterier så snabbt som möjligt. De gör inte bara nytta genom att bryta ner växtresterna, utan också genom en mer direkt hämning av skadesvampar.