Metoder för strategisk kontroll och övervakning av resistens hos Fasciola hepatica i Sverige

Fasciola hepatica, has become an increasingly common parasite of Swedish ruminants. This is believed to be due to climate change in combination with an increased use of wet marginal pastures. At the same time, it cannot be ruled out that the effect of the anthelmintics (flukicides) used to control the parasite has deteriorated due to development of anthelmintic resistance. Alternative explanations for the increased incidence are that dewormings are carried out at the wrong time or using the wrong dosage. In this project, we will evaluate the effect of albendazole that today is the first choice for deworming against the liver fluke both in sheep and cattle in Sweden. We will also develop methods that will be used in a nationwide survey of the resistance status. The project will be conducted in collaboration between experts at Swedish University of Agricultural Sciences, the Swedish Animal Health Service, and with representatives in sheep and cattle industries.

Fasciola hepatica har under senare år blivit en allt vanligare parasit hos svenska idisslare. Detta antas bero på pågående klimatförändringar i kombination med ökad användning av sanka utmarksbeten. Samtidigt går det inte utesluta att effekten hos de avmaskningsmedel (flukicider) som används för att kontrollera parasiten har försämrats till följd av att parasiten utvecklat anthelmintikaresistens. Alternativa förklaringar till den ökade förekomsten är att avmaskningarna utförs vid fel tidpunkt, eller med fel dosering. Avsikten med detta projekt är att utvärdera effekten av det preparat (albendazol) som idag är förstahandsvalet vid avmaskning mot stora leverflundran både hos får och nötkreatur i Sverige. Vi kommer även att utveckla metoder som kommer att användas i en riksomfattande kartläggning av resistensläget. Projektet ska bedrivas i samverkan mellan expertis vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Svenska Djurhälsovården och representanter inom får- och nötkreatursnäringarna.

Stora leverflundran har ökat under senare år hos svenska idisslare. Detta antas bero på ökad användning av sanka betesmarker och pågående klimatförändringar. Samtidigt kan det inte uteslutas att effekten av de avmaskningsmedel (flukicider) som används vid kontroll av parasiten har försämrats till följd av anthelmintikaresistens. Andra förklaringar till den ökade förekomsten är att avmaskningarna utförs vid fel tillfälle eller att doseringen är felaktig. Den forskning som vi utfört har gått ut på att utveckla diagnostiska verktyg för att kunna påvisa leverflundran och utvärdera effekten av behandling med flukicider. Detta undersöktes hos får och nötkreatur i flera besättningar. Resultaten visar att ELISA-teknik som påvisar antikroppar mot leverflundran kan användas vid övervakning av nötkreatur. Vi såg också att nedsatt läkemedelseffektivitet/resistens mot flukicider förekommer hos nötkreatur (klosantel) och får (albendazol). Däremot har inget sådant påvisats avseende triklabendazol.

Stora leverflundran är en parasit som finns spridd över hela världen. I Europa orsakar den sjukdom främst hos idisslare. Fynd hos andra djurslag har rapporterats men är ytterst ovanliga. I Sverige angrips nötkreatur och får i alla åldrar. Lokalt har förekomsten ökat och leverflundran är idag vanligast i djurtäta områden med hög nederbörd. Den finns spridd framförallt i de södra (Skåne) och västra (Bohuslän) delarna av landet.

Fasciolos som är namnet på sjukdomen är förlustbringande eftersom skadade levrar kasseras. Dessutom kan parasiten nedsätta djurens tillväxt. Även mjölkproduktion kan påverkas negativt. Vid kraftig smitta blir djuren svårt sjuka och kan dö. Ökad förekomst av leverflundran antas bero på stegrad användning av sanka utmarksbeten och pågående klimatförändringar. Samtidigt kan det inte uteslutas att effekten hos de avmaskningsmedel som används för att kontrollera parasiten har försämrats till följd av att leverflundran blivit resistent. Andra förklaringar är att avmaskningarna utförs vid fel tidpunkt eller med fel dosering. Detta medför i sig ökad risk för selektion av resistens.

Projektet genomfördes i samverkan mellan expertis vid SLU och Gård & Djurhälsan. De två huvudsakliga målsättningarna var; 1) att utveckla metoder som kan användas för att påvisa leverflundran hos idisslare, och 2) utvärdera effekterna av olika preparat som används vid avmaskning av får och nötkreatur.

Två molekylära metoder för diagnos av stora leverflundran utvärderades; a) polymeraskedjereaktion (PCR), b) isotermal amplifiering (LAMP). Båda metoderna bygger på att maskens nukleinsyra (DNA) påvisas. Tillförlitligheten och känsligheten hos dessa undersöktes genom att testa DNA från andra snarlika maskar (arter). Vi analyserade även DNA i träck från naturligt infekterade får och nötkreatur. Därefter jämfördes resultaten med de från andra metoder som bygger på räkning av antalet parasitägg i djurens träck. En jämförelse gjordes även med specifika antikroppsnivåer och detektion av koproantigener i träck med ELISA-teknik. Vi visade att det är möjligt att påvisa av antikroppar mot leverflundran i blod och mjölk vilket kan användas vid övervakning av smittan hos nötkreatur. Bland de träckbaserade teknikerna var känsligheten högst med traditionell äggräkning.

Vi utvecklade även olika metoder för test av läkemedelsresistens. Det var; 1) Faecal Egg Count Reduction Test (FECRT) som mäter behandlingseffekten genom att jämföra parasiternas äggutskiljning i träcken före och efter avmaskning. Minskningen av antalet parasitägg i FECRT-testen beräknas genom att räkna maskäggen i enskilda träckprover från ett tiotal djur innan och några dagar efter behandlingen. Detta ger ett mått på parasitens känslighet för avmaskningsmedlet; 2) Coproantigen Reduction Test som är snarlik FECRT men där man istället för parasitägg mäter förekomsten koproantigener; och 3) larvutvecklingstest. I denna test utsätts parasitäggen för gradvis stigande läkemedelskoncentrationer i provrör. Effekten av avmaskningsmedlet på äggens utveckling till smittförande larvstadie undersöks. Detta ger i sin tur information om hur känsliga parasiterna är för olika avmaskningsmedel.

Genom att använda en kombination av dessa metoder undersökte vi förekomsten av läkemedelseffektivitet mot flukicider hos naturligt infekterade svenska idisslare. Överlag fungerade behandlingarna utmärkt oavsett preparatval (albendazol, klosantel och triklabendazol). I vissa besättningar sågs dock nedsatt effekt vid behandling med albendazol (får) och klosantel (nötkreatur). Detta tyder på att bekämpningsstrategierna mot leverflundran ibland behöver ses över. Årliga massavmaskningar för att kontrollera leverflundran bör samordnas av veterinärer och diagnostiska laboratorier för att förbättra effektiviteten av behandlingarna och undvika uppkomst av framtida resistensproblem. På så sätt kan vi slå vakt om det förhållandevis goda resistensläget vi fortfarande har i Sverige.