Mikronäringsämnen i svensk spannmål

Marken utarmas mycket långsamt på mikronäringsämnen. Trots bortförsel med höga skördar sker ingen signifikant minskning i marken efter 50 år. Långliggande fältförsök visar att organiska gödselmedel (stallgödsel och avloppsslam) inte påverkar koncentrationer av mikronäringsämnen i spannmålskärnor. Organiska gödselmedel är ingen växttillgänglig källa för mikroämnen. Grödans möjlighet till upptag av mikronäringsämnen påverkas dock genom pH förändringar i marken och rotpenetration av alven. Tesen att kvävegödsling minskar grödans halt av mikronäring och på så sätt kvalitén är fel, det är tvärtom. En gröda med ett högt kväveinnehåll har ett större behov av mikroämnen och har högre halter av koppar, zink och bor medan järn och mangan inte påverkas. Någon utspädning av mikroämnen i grödan vid kvävegödsling har inte observerats. Eftersom behovet av mikroämnen i grödan verkar vara beroende av kvävehalten, bör också kritiska koncentrationer i grödan definieras i relation till kvävehalten.

Utarmas jorden på mikronäringsämnen på våra växtodlingsgårdar?
Det finns en oro för en utarmning av jordar på mikronäringsämnen följt av lägre halter eller brist i grödan samt sämre kvalitet. Bortförsel sker i form av skördeprodukter och genom utlakning. På många gårdar sker ingen gödsling av grödor med mikronäringsämnen. En viss tillförsel till marken sker genom deposition från luften och genom föroreningar i fosforgödselmedel. På djurgårdar, där fodermineral används, anrikas stallgödseln. Regelbunden tillförsel av stallgödsel eller avloppsslam innebär i regel större till- än bortförsel för alla mikronäringsämnen medan växtodlingsgårdar som enbart använder mineralgödsel har en negativ balans. Resultat från olika fältförsök visar dock att utarmningen av våra jordar går så pass långsamt att inga skillnader går att mäta i jord under en rimlig tidsperiod vid olika driftsinriktningar.
Är organiska gödselmedel en källa för mikronäring?
Resultaten visar också att regelbunden tillförsel av organiska gödselmedel generellt inte leder till ett ökat upptag av mikroämnen i grödan. Även om tillförseln med organiska gödselmedel ofta är större än grödans behov så ökar inte upptaget i grödan. Mikronäringsämnen i organiska material har en mycket låg växttillgänglighet. Detta förklarar också varför t. ex. koppar är svårtillgänglig för växter i mulljordar.
En kväverik gröda har högre halter av mikronäringsämnen än en kvävefattig
Analyser från fältförsök har visat att vid en högre skörd och högre proteinhalt så ökar också grödans behov av flera mikronäringsämnen som t.ex. zink och koppar och halterna i grödan ökar. Därmed vederläggs teorin om en utspädning av mikronäringsämnen genom NPK gödsel. Detta förutsätter dock att jorden klarar av att försörja grödan med den mängd som den behöver. Vi har sett från två bördighetsförsök, där rotsystemet hos grödan är begränsat, att halten av bl.a. koppar sjunker vid NPK gödsling, vilket tyder på en oförmåga att försörja grödan.
Hur kan vi upptäcka brister hos grödan?
Det kan förekomma dolda brister av mikronäringsämnen hos grödor som ger en skördesänkning utan synliga bristsymptom. Eftersom bristerna inte är synliga så behövs hjälpmedel för att upptäcka problemet. Ett sätt är att identifiera riskjordar. Den totala halten i marken av olika mikronärings-ämnen är ofta positivt korrelerat till lerhalten i jorden. Vi vet också att ett ökat pH-värde i jorden leder till en lägre grad av växttillgänglighet för alla mikronäringsämnen förutom molybden. Detta gör att lätta jordar med högt pH-värde kan klassas som riskjordar där man bör vara extra observant.
En växtanalys som tas under växtsäsongen är ett sätt att identifiera eventuell brist. Problemet är dock att referensvärden som används för att bedöma om en brist föreligger är baserade på ett ganska begränsat material och för ett specifikt utvecklingsstadium av grödan. Om provet tas vid en annan tidpunkt så stämmer inte gränsvärdet. Tolkningen av en växtanalys bör därför göras med stor försiktighet. Som har nämnts ovan är koncentrationer dessutom beroende av kvävehalten.. Därför tror vi att det är mer relevant att prata om en lägsta kvot i relation till kvävehalten. Sådana värden kommer att utarbetas.
Analysvägen framåt
Traditionellt sett så görs analyser av totalhalter t.ex. koppar i jorden för att fastställa risken för brist. Detta har visat sig vara ett ganska trubbigt instrument, som visserligen ger en fingervisning, men lerhalt och pH-värde kan ge väl så god information. Jordanalyser baserade på svaga saltextrakt eller mätningar av frigörelsehastigheten, som indikerar den växttillgängliga delen av mikronäringsämnen, är mer tillförlitliga dock ännu inte standard.
Kärnanalyser är ett enkelt sätt att få en uppfattning av statusen i grödan. Det verkar dock bara fungera för vissa ämnen eftersom kärnhalten inte alltid är en bra spegelbild av statusen i den växande grödan. För vilka ämnen det gäller utvärderas fortfarande.