Odling av energigräs på marginell jordbruksmark, kostnader och miljöpåverkan

Sammanfattning av slutrapport
Syftet med detta projekt var att undersöka lönsamheten för odling av energigräs på marginalmarker. De energigräs som
studerades var rörflen som fastbränsle och vallgräs för produktion av biogas. De marktyper som ingick i studien var fält
med låg bördighet, små och oregelbundna fält, vändtegar och kantzoner, vilka jämfördes med ”normala” fält.
Beräkningarna gjordes för odling i Svalövs, Ronneby, Vingåker och Skellefteå kommuner. En slutsats var att det inte var
lönsamt att odla energigräs i form av rörflen eller biogasvall på de studerade markerna. Träda hade i samtliga fall en
bättre lönsamhet. Produktion av rörflen som fastbränsle hade högre lönsamhet än produktion av biogasvall. När hänsyn
togs till miljönyttan i form av minskat växtnäringsläckage, förbättrades lönsamheten betydligt. Större maskiner gav lägre
kostnader än små maskiner för alla undersökta grödor, kommuner och fälttyper. Dieselbehovet i relation till energiutbytet
per ha var 1-4 % för rörflen och 4-10 % för vall.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Odling av energigräs på marginell jordbruksmark – kostnader och miljöpåverkan

Bakgrund och syfte

När man åker i det svenska landskapet ser man ibland att det inte längre odlas något på åkrarna. Detta gäller särskilt för
små och snirkliga åkrar, och för åkrar där man får en liten skörd när man till exempel odlar säd. Det finns också fält där
man visserligen odlar säd, men där man på delar av fälten får en så liten skörd att det kanske skulle vara bättre att istället
odla gräs. Alla dessa åkrar, som är dyra att sköta eller där man får en liten skörd, brukar kallas för marginell
jordbruksmark eller marginalmarker.

Istället för att använda fossila bränslen, skulle man till exempel kunna elda gräset i pannor eller göra biogas av det. Gräs
som man kan använda på detta sätt brukar kallas för energigräs. En stor fördel med att odla energigräs istället för säd på
marginalmarker är att man inte behöver köra lika ofta på fälten. Åkrar med energigräs behöver man till exempel inte plöja,
harva och så varje år. Detta gör att odlingen blir billigare jämfört med säd.

Om man odlar energigräs på marginalmarker kan man alltså slå två flugor i en smäll: åkrarna kommer till användning och
man får ett bränsle som kan ersätta fossila bränslen. Syftet med detta projekt var att undersöka om det är
företagsekonomiskt lönsamt, det vill säga om man kan tjäna pengar på, att odla energigräs på marginalmarker. Vi har
undersökt två olika sorters gräs, dels rörflen för eldning i pannor och dels vanligt vallgräs för framställning av biogas.

Det är inte lönsamt idag

Våra beräkningar visade att det ur företagsekonomisk synpunkt inte var lönsamt att odla rörflen och biogasvall på de
studerade marginalmarkerna. Det var till exempel mer lönsamt att inte odla något alls, det vill säga att låta åkern ligga i
träda istället. Beräkningarna visade att på marginalmarker var träda även bättre än odling av vårkorn, som är ett vanligt
sädesslag i hela landet.

Metoder i studien

För rörflen och vallgräs har vi studerat fyra olika sorters marginalmarker: 1) små och snirkliga fält, 2) fält med låg
bördighet, 3) de ytor på vanliga fälts kortsidor där maskinerna vänder (vändtegar), och 4) de ytor på vanliga fälts
långsidor som gränsar till vattendrag, skogsmark, m.m. (kantzoner). Lönsamheten för dessa fälttyper har sedan jämförts
med lönsamheten för odling på mer normala fält. Lönsamheten för sädesslagen höstvete och vårkorn, samt träda, ingick
också i studien.

Eftersom odlingsförutsättningarna skiljer sig i vårt land, har vi också jämfört lönsamheten för odling i Svalövs kommun,
Ronneby kommun, Vingåkers kommun och Skellefteå kommun. Vi har även försökt att värdera den miljönytta som odling
av energigräs ger på grund av att det läcker ut mindre kväve och fosfor från åkrarna jämfört med om man odlar säd på
dem. En annan fråga som ingick i studien var om små maskiner blir billigare på marginalmarker än större maskiner. Vi har
också beräknat hur mycket dieselbränsle som behövs i traktorerna för att få fram energigräset till användaren.

Några slutsatser och råd

Som har nämnts ovan, var det inte företagsekonomiskt lönsamt att odla rörflen och biogasvall på de studerade
marginalmarkerna. Om man jämför odling av rörflen med odling av biogasvall, så gav rörflen en bättre lönsamhet. Vid
beräkningarna för rörflen antogs det att balarna samlades ihop och transporterades av så kallade balsamlingsvagnar. När
det gäller biogasvall, så kan lönsamheten förbättras betydligt om gräset inte behöver lagras, det vill säga om man
använder gräset direkt efter skörden för framställning av biogas.

Det har stor betydelse för lönsamheten om bonden får extra betalt för att han förhindrar att det läcker ut kväve och fosfor
från åkrarna när han odlar gräs istället för säd. Då skulle det bli lönsamt att odla rörflen på alla sorters marginalmarker och
i alla de undersökta kommunerna. Även för vall till biogas blir lönsamheten betydligt bättre.

Större maskiner gav en bättre lönsamhet än mindre maskiner för alla de undersökta alternativen. Det kanske är
överraskande att de blir billigare att använda även på små och snirkliga fält. En viktig förklaring är att stora och dyra
maskiner i de flesta fall används många timmar varje år, och då kan de bli billigare att använda även på mindre åkrar.

Den energi som finns i dieselbränslet motsvarade bara 1-4 % av den energi som finns i det rörflen som skördades på
marginalmarkerna. För biogasvallen var motsvarande siffror 4-10 %. Dessa resultat gäller för de skördar och de
förutsättningar som fanns för Svalövs kommun.

Allmänt kan man säga att de lokala förhållandena har stor betydelse för hur stor lönsamheten blir om man är intresserad
av att odla energigräs på marginalmarker. Markens bördighet och arronderingen, det vill säga fältens form, storlek och
transportavstånden mellan dem, är viktiga faktorer. En dålig arrondering minskar lönsamheten för biogasvall mer än
lönsamheten för rörflen som fastbränsle. På små fält med dålig arrondering blir det alltså oftast mer lönsamt att odla
rörflen, medan biogasvall blir mer lönsamt på stora fält eller på fält med hög bördighet.

I beräkningarna har varken gårdsstöd eller olika sorters miljöstöd varit medtagna. Rörflen som fastbränsle och biogasvall
för direkt användning vid biogasproduktion har förutsättningar att bli intressanta på marginalmarker om de lokala
förhållandena är de rätta och om man kan få extra stöd för den miljönytta som de ger.