Olika betsorters inverkan på populationsutveckling av betcystnematoder samt inventering av frilevande nematoder i det svenska odlingsområdet

Sammanfattning av slutrapport
Syftet med denna undersökning var att studera vilken betydelse frilevande nematoder har för sockerbetsgrödan. En inventering gjodes därför av betfält i Sverige och Danmark 2012. Tidigt på våren samlades jordprov in från 45 fält i Sverige och 5 fält i Danmark. De nematodarter som undersöktes var: rotgall, stubbrot, rotsår samt nålnematoder.
Stubbrotsnematoder hittades i alla odlingsområden. Detta är den art som ger de allvarligaste skadorna på betor. För stubbrotsnematoder fanns det samband mellan förekomst och både jordfaktorer och växtföljd. På fält med hög lerhalt, högt pH, Ca-AL och Mg-AL fanns det ofta få eller inga frilevande nematoder, trots odling av värdväxter. Nålnematoder förekom endast på ett fåtal fält med lättare jordar. Rotsårsnematoder var vanliga i fält med i huvudsak spannmål och med betor vart tredje år. Rotgallnematoder hittades endast i Kristianstadområdet. För varje ökning av antalet frilevande nematoder med 100 st/250 g jord minskade sockerskörden med 300 kg.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Syftet med denna undersökning var att studera vilken betydelse frilevande nematoder har för tillväxt och skörd i sockerbetor. Angrepp av de flesta arterna leder till ökad grenighet. Detta medför mer spill vid upptagning och sämre renhet pga vidhängande jord. Nematodernas sår på rötterna kan också vara inkörsport för svampsjukdomar som Fusarium spp. och Verticillium spp. I svamparnas spår följer sedan rötor. Hur stora angrepp det blir vid nematodförekomst beror mycket på vilket växtslag som odlas. Kall och fuktig vår leder till större angrepp. Några skadetrösklar speciellt framtagna för betor finns inte. Däremot så finns det lite mer allmänna skadetrösklar som får tjäna som riktlinjer.
Tidigt på våren samlades jordprov in från 45 betfält i Sverige och fem fält i Danmark. De arter som undersöktes var: rotgallnematoder, stubbrotsnematoder, rotsårsnematoder, samt nålnematoder.
I England brukar man ibland prata om betor som drabbats av ”Docking disorder”. Då är det vanligen stubbrotsnematoder det är frågan om, men det kan också vara nålnematoder. Sjukdomen har fått sitt namn efter den engelska byn Docking i norra Norfolk, där den först upptäcktes. Då det är som värst kan sockerskörden halveras.
Stubbrotsnematoder är ektoparasiter som äter på rötterna och ger dem ett kort och stubbigt utseende. Nematodens livscykel tar cirka 6–7 veckor. Angripna plantor blir små och ofta bleka pga. försämrad näringsupptagning. Stubbrotsnematoder hittades i alla odlingsområdena och på de flesta fälten i varje område, totalt 33 av 45 fält (73 procent). 15 fält (33 procent) låg över gränsvärdet på 30 nematoder per 250 g jord. Värdväxterna är många, bl.a. sockerbetor, lök, rödbetor, potatis, morot, ärtor och lusern. Detta gör det svårt att kontrollera dem med växtföljden. Möjligen kan olika odlingstekniker som torkar upp jorden ha viss effekt.
Denna grupp av frilevande nematoder angriper bl.a. spannmål och gräs. Det finns cirka tio arter i Skandinavien. Nematoden är en endoparasit, dvs. den tar sig in i roten. I såren tar sig också sekundära svampar in och dessa orsakar lätt infektioner som kan ses som mörkfärgade fläckar, s.k. nekroser.
Även rotsårsnematoder förekom i de flesta fälten i alla odlingsområden. Den var därför vanligare i växtföljder med spannmål och vall. Det var också den nematod som var vanligast i korta växtföljder med betor var tredje år och däremellan spannmål. Gränsvärdet för rotsårsnematoder är 250 nematoder per 250 g jord. 14 fält låg över detta värde.
På framförallt lätta sandjordar kan rotgallnematoder angripa många grödor, bl.a. morötter, potatis, sallad, lök, palsternacka, selleri och rovor samt även betor. De typiska symtomen är att det bildas svulster, eller gallor, på rötterna. Många ogräs är också värdväxter, men inte gräs. En växtföljd med omväxlande spannmålsgrödor kan därför minska angreppen.
Det var endast i Kristianstad som rotgallnematoder hittades. Den förekom i hälften av de undersökta fälten. Gemensamt för dessa var att de hade en mycket låg lerhalt, under fem procent. Den typiska växtföljden för dessa fält var potatis, morötter, sockerbetor och höstvete. Potatis, morötter och sockerbetor är alla tre värdväxter för denna nematod.
Nålnematoder är ektoparasiter som föredrar att attackera rotspetsarna, där det bildas typiska gallbildningar. Plantorna blir små och växer dåligt. Bra värdväxter för nålnematoder är selleri, baljväxter, engelskt och italienskt rajgräs, ängsvingel, korn och rödklöver. Dåliga värdväxter är råg, timotej, gullupin, sallat samt ärtor.
Nålnematoder förekom också sparsamt i de olika områdena. Den hittades i endast ett fält på Söderslätt, ett fält i Kristianstad och tre fält på Österlen. Endast ett fält låg över gränsvärdet på åtta nematoder per 250 g jord. Nålnematoder uppges också vara vanligare på lättare jordar. Samtliga av de fält i Sverige där nålnematoden hittades låg under elva procent i lerhalt.
I tio undersökta fält i Danmark var rotsårsnematoden den vanligast förekommande nematoden, tabell 2. Växtföljderna på de undersökta fälten dominerades av spannmål och med betor i regel vart tredje år. Endast ett av de undersökta fälten hade någon gång odlats med raps. Med ett undantag kunde stubbrotsnematoder hittas på alla fält men alla dessa låg väl under gränsvärdet på 30 nematoder per 250 g jord.
För att få en uppfattning om påverkan på betskörden skördades några parceller på en del av fälten under 2012. Det mest karakteristiska för många av fälten, där vi kunde konstatera frilevande nematoder, var att betorna var mycket greniga. Detta medför en risk att spillet vid skörden ökar, eftersom sidogrenarna lätt bryts av.
För varje ökning av antalet frilevande nematoder med 100 nematoder per 250 g jord tenderar sockerskörden att minska med 300 kg.
Slutsatser:
• Stubbrotsnematoder hittades i alla odlingsområdena och på de flesta fälten i varje område. Detta är den art som i Sverige ger de allvarligaste skadorna på betor.
• För stubbrotsnematoder fanns det ett samband mellan förekomst och i första hand jordfaktorer och i andra hand växtföljd. På fält med hög lerhalt, högt pH, Ca-AL och Mg-AL fanns det ofta få eller inga frilevande nematoder, trots odling av växtföljder med värdväxter.
• Nålnematoder förekom endast på ett fåtal fält och då på lättare jordar.
• Rotsårsnematoder var vanliga i fält med i huvudsak spannmål och med betor vart tredje år.
• Utmärkande för 2012 var att betorna överlag var mycket greniga. Våren var kall och fuktig, vilket gör att skador av frilevande nematoder kan öka.