Phytophthora pisi och andra rotrötepatogener på åkerböna. Inventering, samspelsfaktorer och odlingsstrategier.

I projektet studerades rotröta på åkerböna, med fokus på Phytophthora pisi och förhållanden av betydelse för den praktiska odlingen. Molekylära artspecifika kvantitativa detektionsmetoder och fungerande provbearbetningsprotokoll utvecklades för att bestämma mängden P. pisi i rot och jordprover. Resistens mot P. pisi hade i ett tidigare projekt påvisats i växthusförsök. Vi testade 11 kommersiella sorter i två år, på två naturligt smittade försöksplatser. I ett av de fyra försöken var genomsnittsskörden mycket lägre än de andra. Där fanns betydande mängder av P. pisi i rötterna, och det fanns ett tydligt negativt samband (-0.76) mellan P. pisi mängd och skörd. Vid en inventering under två år där 157 åkerbönfält provtogs, detekterades P. pisi i 14% av proverna. Med molekylär detektion i DNA extraherat från jord kunde en cell per 0.5 g jord detekteras, och även smitta i naturligt smittade jordprover som lagrats torrt i flera år. Mottagliga grödor i växtföljden uppförökade smittan.

Rotsvamp i åkerböna finns i många fält, men resistenta sorter hjälper

I ett tidigare projekt beskrev vi en ny jordburen rötrötesvamp på ärt och åkerböna, Phytophthora pisi. I det här projektet ville vi få mer kunskap om hur viktig sjukdomen är i åkerböna, och hur man kan hantera den i praktiken.

Detektion och kvantifiering av svampen med DNA metoder
Diagnos av jordburna sjukdomar på åkerböna är svårt. Rotrötan leder till svartfärgade partier på rötterna. Men själva den svarta färgen produceras av växten själv, och kan utlösas av andra faktorer än rotrötesvampen. Vi utvecklade därför en känslig DNA baserad metod för att kunna hitta och mäta mängden svampen vid analyser av rötter eller jord.

Starkt samband mellan resistens och skörd
Vi hade sett sen tidigare i växthusexperiment att en del åkerbönesorter på marknaden hade resistens mot angrepp av P. pisi. Vi testade nu dessa i två naturligt smittade fält i Skåne respektive Västergötland under två år. Vi analyserade prover från det första året med den DNA baserade metoden. Vi hittade störst mängder i det Skånska fältet, och där var också skörden tydligt lägst av alla fyra försök. I detta fält fanns ett tydligt negativt samband mellan mängd P. pisi och skörd, och statistiskt signifikanta skillnader mellan sorter. Skörden varierade mellan 290 och 2280 kg per hektar i medel för de olika sorterna i det Skånska fältet, medan den varierade mellan 2940 och 5890 kg för fältet i Västergötland där vi inte alls detekterade lika mycket smitta i rötterna. Det fanns vidare ett tydligt samband mellan symptomen i artificiella växthusexperiment med svampen, och symptomen i fält. Dock hittade vi svampen i alla sorter i fält, medan vi i växthusexperimenten (som varade i tre veckor) kunde få helt symptomfria plantor av vissa sorter. Sammanfattningsvis visade det sig att sortresistens är ett relevant verktyg för att skydda åkerböneodlingen mot rotröta orsakad av P. pisi.

Många fält är smittade runtom i Sverige
För att få en uppfattning om svampens utbredning provtog vi under två år sammanlagt 157 fält i Skåne, Västergötland, Östergötland och Uppland. Vi tog prover som baserades på 20 plantor per fält, och kunde med den DNA baserade metoden hitta P. pisi i 14% av proverna, utspridda över provtagningsområdet.

Enstaka sporer i jordprover kan detekteras
Vi detekterade även P. pisi i DNA direkt från smittade jordar. Dock var risken ganska hög att inte hitta svampen trots att jorden var smittad. Detta beror antagligen på att det för denna typ av svampar räcker med en låg mängd sporer i marken för att orsaka ett sjukdomsutbrott. Vi kunde nämligen detektera en enda cell om den tillsattes 0.5 g jord.
Växtföljden har betydelse
Vi såg att mottagliga grödor i växtföljden ökar smittan, som förväntat. Men det tycks som om angreppen i åkerböna också varierar med årsmånen.