Potentiella nettoreduktioner av växthusgasutsläppen från användning av nordeuropeiskt proteinfoder i nordisk kött- och mjölkproduktion

Sammanfattning av slutrapport
Syftet med detta projekt var att uppskatta förändringar i växthusgasutsläpp, inklusive de från avskogning, vid byte av soja med raps och andra lokala proteingrödor i nordeuropeisk animalieproduktion. Resultaten pekar på att en sådan substitution övervägande skulle leda till ökade utsläpp, p g a ökade markbehov och därmed högre utsläpp från avskogning. Detta trots att en betydande del av sojan kommer från områden nära avskogningszoner (t ex Brasilien). Av avgörande betydelse är sojans generellt högre avkastningsnivåer per ha jämfört med alternativen. Andra faktorer spelar dock in, som relativt låga kostnader för såväl avskogning som handel mellan avskognings- och produktionsområden. Om inte dessa kostnadsrelationer förändras kommer markeffektivitet förbli centralt för att begränsa avskogningsrelaterade utsläpp från jordbruket. Kött- och mjölkproducenter i Nordeuropa bör därför ersätta soja i foderstater endast om alternativen har likvärdig, eller högre, avkastning jämfört med soja.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Bakgrund

Produktionen av kött och mjölk i världen står för ungefär 14 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Koldioxidutsläpp från avskogning och annan omvandling av naturmark till jordbruksmark står för en betydande del av detta. Den främsta drivkraften bakom denna avskogning är ett ökat behov av åkermark för att möta en allt större global efterfrågan på mat.

Eftersom det på global nivå råder brist på åkermark, och handel kopplar samman markanvänd-ning i olika världsdelar, bidrar all användning av åkermark, även i Skandinavien, i viss grad till avskogningen. Användning av åkermark kan alltså sägas orsaka ett ”indirekt” bidrag till avskogning och tillhörande utsläpp av koldioxid.

Sojabönor, som är världens största proteinfodergröda, har i flera studier bedömts orsaka stora ”indirekta” bidrag till avskogning och koldioxidutsläpp, eftersom en stor del av sojan produce-ras i regioner nära områden där avskogning sker, t ex Sydamerika. Soja producerad i Sydame-rika används i stor utsträckning som proteinfoder i europeisk kött- och mjölkproduktion, och dess koppling till avskogning har varit ett viktigt skäl till strävan att ersätta den importerade sojan med ”lokalt”, dvs europeiskt, producerade proteinfodergrödor (t ex raps och ärtor). Ut-gångspunkten har varit att byte från soja till lokala proteingrödor ska bidra till att minska avskogningen och tillhörande växthusgasutsläpp.

Syfte och omfattning

Syftet med detta projekt var att uppskatta förändringar i växthusgasutsläpp, inklusive de från avskogning, vid ersättning av soja med raps och andra lokala proteinfodergrödor i foderstater-na i nordeuropeisk kött- och mjölkproduktion.

Vi genomförde två delstudier: I en första delstudie använde vi så kallad livscykelanalys (LCA) för att beräkna växthusgasutsläpp från svensk gris- och mjölkproduktion och hur dessa förändras vid ersättning av importerat sojamjöl från Brasilien med svenskproducerat rapsmjöl och ärtor. I denna delstudie inkluderades alla utsläppskällor av växthusgaser, med undantag av koldioxidutsläpp från avskogning, eftersom LCA-metodiken inte kan användas för att upp-skatta de effekter på markanvändning som sker via långväga handel och andra ekonomiska faktorer. Utsläppen från avskogning studerade vi därför i en andra, separat delstudie. I denna delstudie använde vi en ekonomisk modell över global markanvändning för att beräkna för-ändringar i koldioxidutsläpp från avskogning vid byte av sojamjöl mot raps- och solrosmjöl i EUs kött- och mjölkproduktion.

Resultat

De sammantagna resultaten från de två delstudierna pekar på att byta soja mot raps och andra europeiska proteinfodergrödor i skandinavisk kött- och mjölkproduktion skulle öka, inte minska, utsläppen av växthusgaser. Detta beror främst att ett byte från soja till raps och andra alternativ skulle leda till ökat behov av åkermark på global nivå och därmed ökad avskogning och koldioxidutsläpp från avskogning.

Resultatet kan ses som överraskande, inte minst eftersom en betydande del av den soja som används idag kommer från områden nära avskogningszoner, t ex Brasilien. Förklaringen till dessa resultat återfinns förenklat i främst två faktorer:

1) Soja har generellt sett högre avkastning per hektar jämfört med de studerade alternativen (i delstudie 2), raps och solros. Detta gäller mängd total torrsubstans per hektar, men framför allt mängd protein: soja ger ca 230% respektive 310% mer protein per hektar jämfört med raps och solros (globala genomsnitt idag). Detta innebär att mer mark krävs totalt sett per mängd kött och mjölk med foderstater som innehåller raps och solros istället för soja.

Detta visar sig i våra modellberäkningar på följande sätt: När soja byts ut mot raps och solros i EUs kött- och mjölkproduktion ökar den globala odlingsarealen för soja, raps och solros med 18 miljoner hektar (ca 7 gånger Sveriges åkermarksareal), medan spannmålsarealen minskar med ca 4 miljoner hektar. Detta innebär att den totala åkermarksarealen i världen ökar med ca 14 miljoner hektar. Denna ökning sker främst på bekostnad av skog och annan naturlig vege-tation, vilket bidrar till ökade koldioxidutsläpp.

2) Kostnader och begränsningar (t ex kvoter) för interkontinental handel med djurfoder och kött- och mjölkprodukter är så små att världens åkermarker i hög grad fungerar som en gemen-sam produktionsresurs som svarar på efterfrågan från en enda global marknad, dvs efterfrågan av djurfoder och andra grödor i en viss region sätter ett avtryck på markens användning i hela världen. Detta innebär bl a att vid ökad efterfrågan på foder i en region som EU svarar pro-duktionssystemen inte bara med högre avkastning per hektar och ökad markanvändning inom regionen, utan även med import från andra regioner.

Detta visar sig i våra modellberäkningar på följande sätt: Av den totala arealökningen på 18 miljoner hektar för proteingrödor (se föregående punkt), sker enbart ca 30% inom EU – resten av arealökningen sker i andra regioner, främst Sydamerika och Ryssland. Dessutom sker areal-ökningen för proteingrödor i EU ungefär till hälften på bekostnad av minskad spannmålsareal i EU, varför EU svarar för enbart ca 20% av den globala nettoökningen av åkermark – resten av arealökningen, som drivits fram av ändrad foderanvändning i EU, sker alltså i andra regioner, inklusive i regioner där ökningen sker på bekostnad av naturlig vegetation.

Metod

Metodiken i delstudie 1 var som nämnts ovan livscykelanalys. I en livscykelanalys beräknas utsläpp för hela produktionscykeln för en viss produkt. I vår analys inkluderade vi utsläppen av växthusgaser från produktionen av griskött respektive mjölk. För både gris- och mjölkpro-duktionen gjorde vi detta för två olika foderstater: Dels en foderstat som ungefär represente-rar genomsnittet i skandinavisk produktion, och som innehåller soja importerad från regioner utanför Europa (främst Sydamerika). Dels en foderstat vilken så långt möjligt innehåller prote-inkällor som kan odlas i Skandinavien (främst ärtor och raps). De utsläppskällor av växthusga-ser som inkluderades var dels alla större utsläpp på gårdsnivå (bl a metan från fodersmältning och lustgas från mark), och dels utsläpp från produktionen av olika insatsvaror (bl a handels-gödsel).

I delstudie 2 använde vi en ekonomisk jämviktsmodell över global markanvändning. Denna modell beräknar produktion och användning för alla större kategorier av grödor inom jordbru-ket, samt handel av foder och matvaror mellan regioner. Koldioxidutsläpp från avskogning kopplade till den globala livsmedelsproduktionen beräknade vi för ett antal scenarier (dvs framtidsbilder) över tidsperioden 2010-2030. I ett basscenario antogs foderstaterna i europeisk kött- och mjölkproduktion förbli mer eller mindre som idag, dvs med stort inslag av importe-rad soja. I övriga scenarier antogs denna soja helt eller delvis vara ersatt med rapsmjöl och/eller solrosmjöl.

Slutsatser

Byte från soja till andra proteingrödor i foderstater i kött- och mjölkproduktion skulle gene-rellt sett leda till ökade utsläpp, på grund av ökat markbehov och därmed högre utsläpp från avskogning. Detta trots att en betydande del av sojan kommer från områden nära avskog-ningszoner (t ex Brasilien). Av avgörande betydelse är sojans generellt högre avkastning per hektar jämfört med alternativen. Andra faktorer spelar dock in, som relativt låga kostnader för såväl avskogning som handel mellan avskognings- och produktionsområden. Om inte dessa kostnader förändras kommer hög effektivitet i markanvändningen, dvs hög avkastning per hektar, förbli centralt för att begränsa avskogningsrelaterade utsläpp från jordbruket.

Kött- och mjölkproducenter i Skandinavien bör därför ersätta soja i foderstater endast om alternativen har likvärdig, eller högre, avkastning per hektar jämfört med soja. Om byte sker till alternativ med högre avkastning är det troligt att detta bidrar till att minska såväl de avskogningsrelaterade som de totala växthusgasutsläppen.