Självdöda eller avlivade mjölkkor – del II

Syftet med studien var att identifiera faktorer på besättnings- och konivå med koppling till kodödlighet. Material för analyserna kom från kodatabasen, en specialutvecklad enkät, besök på destruktionsanläggningar samt från fokusgruppsdiskussioner med lantbrukare. Resultaten visade att incidensen ökar med ökande besättningsstorlek, är högre i besättningar med övervägande Svensk Holstein och i besättningar med enbart rastbete. De faktorer på konivå som hade starkast samband med dödlighet var skador och sjukdomar. Risken var högst tidigt i laktationen, ökade med laktationsnummer och var högre i konventionella besättningar. Undersökningen av kor på destruktionsanläggningarna visade att andelen självdöda kor var 30 %. Besättningar med hög kalvdödlighet hade också hög andel självdöda kor. Lantbrukarna förknippade ökad kodödlighet med en ökad press på djur och skötare, och med regelverket kring slakt av djur med små skador eller milt sjuka djur.

Svensk mjölkproduktion har genomgått stora förändringar under de senaste årtiondena och är fortfarande i förändring. Bland annat blir antalet besättningar färre, samtidigt som besättningsstorleken ökar, korna har en högre mjölkavkastning, fler kor hålls i lösdriftsystem och det blir allt vanligare med kor av Holsteinras. Dessutom har ny teknologi introducerats vilket har medfört att arbetstiden per ko har minskat. Våra studier har tidigare visat att dödligheten bland mjölkkor i Sverige ligger högt i ett internationellt perspektiv – närmare 7 % av vår kor självdör eller avlivas på gården. Frekvensen har också ökat under de senaste 10 åren.

För att kunna undersöka vilka faktorer som ökar frekvensen, och därigenom förhoppningsvis komma på vad som kan göras för att motverka ökningen, har vi utnyttjat information som finns registrerade genom den officiella kokontrollen, det som registreras i den centrala djurdatabasen som Statens Jordbruksverk driver, besökt destruktionsanläggningar som tar emot kadaver samt intervjuat lantbrukare om bakgrunden till att kor självdör eller avlivas.

Undersökningen av kadavren visade att andelen självdöda var 30 %. Av de som avlivats så hade flertalet avlivats på grund av problem med klövar och ben, medan dödsorsaken var okänd för majoriteten av de kor som självdött på gården. Majoriteten av de avlivade korna hade ägaren eller en anställd själva avlivat och det vanligaste var att använda bultpistol och sedan avbloda.

De besättningsfaktorer som ökade frekvensen självdöda eller avlivade kor var om besättningen hade många kor och hade Svensk Holstein som dominerande ras. Det visade sig också att besättningar som använde rastbete, istället för produktionsbete, i större utsträckning var besättningar med hög dödlighet (dvs. i högdödlighetsbesättningar stod inte betet för en betydande del av dagliga foderintaget). Besättningar med hög dödlighet använde i större utsträckning egen tjur istället för artificiell inseminering. Resultaten visade även att dödligheten ökade med ökat laktationsnummer, var högre i tidig laktation och var högre om kon drabbas av trauma eller sjukdom.

Intervjuerna visade att lantbrukarna uppskattade att diskutera kring ämnet kodödlighet. De förknippade ökad kodödlighet med en ökad press på djur och skötare, och med regelverket kring slakt av djur med små skador eller milt sjuka djur.

Det kan inte fastställas att den ökade dödligheten har direkt samband med den intensifiering som skett inom mjölkindustrin, även om vissa fynd tyder på detta. Våra resultat visar tydligt att det är viktigt att ta extra bra hand om korna under veckorna innan och efter kalvning för att minska risken för självdöd/avlivning. Genom att fatta rätt beslut vid rätt tidpunkt och genom att upptäcka och behandla sjuka och skadade kor i ett tidigt skede kan det undvikas att korna självdör eller måste avlivas. Detta skulle kunna leda till en bättre djurvälfärd och troligtvis även en ökad ekonomisk lönsamhet för lantbrukaren.