Självdöda eller avlivade mjölkkor i Sverige och Danmark – en epidemiologisk undersökning

Sammanfattning av slutrapport
Temporala och spatiala trender av andelen självdöda och avlivade kor i svenska mjölkkobesättningar undersöktes, samt riskfaktorer för dödlighet på besättningsnivå. Även fördelningen av självdöda respektive avlivade kor har undersökts genom besök på destruktionsanläggningar.
Undersökningen visade att incidensen självdöda/avlivade kor har ökat med nästan 2 procentenheter på knappt 10 år. Den är relativt hög i ett internationellt perspektiv, men det är mycket stor variation mellan besättningar. Incidensen ökar med ökande besättningsstorlek, och längre kalvningsintervall, är högre i besättningar med övervägande SH-kor, minskar med ökande avkastningsnivåer, är högre i Norrland än Södra Götaland, och är högre i konventionella besättningar än i ekologiska. Undersökningen av kor på destruktionsanläggningarna visade att andelen självdöda kor var 30 %, men andelen påverkades inte systematiskt av region eller säsong. Besättningar med hög kalvdödlighet hade också hög andel självdöda kor.

Populärvetenskaplig sammanfattning
Oväntad/oplanerad dödlighet hos mjölkkor är alltid ovälkommet, både ur djurets och ur lantbrukarens synpunkt. Det har funnits internationella rapporter att problemet har ökat, men inte förrän nu vet vi hur det ser ut i Sverige. Våra studier visar att dödligheten bland mjölkkor i Sverige ligger högt i ett internationellt perspektiv – närmare 7 % av vår kor självdör eller avlivas på gården. Frekvensen har också ökat stadigt under de senaste 10 åren.

För att kunna undersöka vilka faktorer som ökar frekvensen, och därigenom förhoppningsvis komma på vad som kan göras för att motverka ökningen, har vi utnyttjat information som finns registrerade genom den officiella kokontrollen i kombination med det som registreras i den centrala djurdatabasen som Statens Jordbruksverk driver. Vi ville också veta hur stor andel av dessa kor som verkligen avled ”av sig själva” på gården och besökte därför de destruktionsanläggningar som tar emot kadaver vid några tillfällen och undersökte hur korna avlidit. Ägarna till de kor som undersöktes kontaktades också för att vi skulle få veta bakgrunden till att kon avlidit eller avlivats.

De besättningsfaktorer som var gynnsamma för frekvensen självdöda eller avlivade kor var om besättningen hade SRB som dominerande ras och om besättningen hade ekologisk (KRAV-godkänd) produktion, samt om den hade hög avkastning. Större besättningar, längre kalvningsintervall och besättningar belägna i Norrland hade däremot ökad risk för självdöda eller avlivade kor. Våra analyser visade att en del av de regionala skillnaderna kan förklaras med de olika kraven på hur länge kor måste ha tillgång till bete, där lagstadgad betesperiod är 4 månader i söder och 2 månader i norr. Ytterligare förklaringar till den högre dödlighetsrisken i Norrland kan vara att det är längre avstånd till slakterier och veterinärer. Vi fann också att besättningens mjölkningssystem, t.ex. automatiska mjölkningssystem (AMS), hade viss påverkan på risken, men utan helt entydiga resultat.

Undersökningen av kadavren visade att andelen självdöda var 30 %. Av de som avlivats så hade flertalet avlivats på grund av problem med klövar och ben, medan dödsorsaken var okänd för majoriteten av de kor som avlidit på gården. Majoriteten av de avlivade korna hade ägaren eller en anställd själva avlivat och det vanligaste var att använda bultpistol och sedan avbloda.

Vi såg också att besättningar med hög frekvens av kalvar som dör under första levnadsdygnet också hade hög andel kor som självdör. Detta kan tolkas som att detta är besättningar som har problem med djurskyddet. Våra analyser visade också att varken säsong eller region påverkade sannolikheten att kon varit självdöd, vilket har betydelse för våra vidare undersökningar.