Stoppa smittspridningen av kvarka – en studie av tysta smittbärare av Streptococcus equi

Kvarka, infektion med Streptococcus equi subspecies equi (S. equi), är en smittsam luftvägssjukdom hos hästar som kan ge s k tysta smittbärare. Förekomst och diagnos av tysta smittbärare undersöktes hos 12 hästar som genomgått kvarka. Hästarna provtogs med nässvabb och nässköljprov minst tre gånger, från 3-4 veckor, fram till mellan 7 veckor till 4 månader efter symptomslut, och luftsäcksprov togs. Proverna analyserades med real-tids-PCR för S equi och PCR-positiva prover odlades. Serologi användes för att mäta antikroppar mot S equi. Samtliga hästar visade sig vara eller bli tysta smittbärare av kvarka under studien. Smittfrihet i alla provtyper sågs senare under perioden hos endast 2 av 12 hästar. Sensitiviteten vid PCR var högst för luftsäcksprover, följt av nässköljprover. Nässvabb kan inte rekommenderas. Serologi kan vara användbart för screening av smittbärare, med viss reservation. Detta är ny och viktig kunskap för bekämpning av kvarka.

Vi har studerat tysta smittbärarna av kvarkabakterier bland hästar. Fynden var tyvärr nedslående. Hos smittade hästar som ägarna trodde blivit friska fanns bakterierna kvar – men dolda. Kvarka är en av de värsta smittsamma hästsjukdomarna i Sverige. Sjukdomen orsakar akut lidande för hästen genom att den får svårt att svälja och ibland att andas, feber och svullna lymfknutor som ofta utvecklas till sprickande varbölder. Sjukdomen orsakas av bakterien Streptococcus equi och sprids snabbt mellan hästar i stallet. Varje år är det mellan 30 till 70 nya utbrott av kvarka i Sverige. Stall som får in kvarka bland hästarna tvingas till isolering som ibland kan pågå i månader.

Studien visar dessvärre att smittbärare är vanligt under perioden 3 veckor till 4 månader efter att hästarna inte längre visar symptom på kvarka. 92% av undersökta hästar var ännu smittbärare efter ”sedvanlig treveckors isolering” efter kvarka, och 67% efter 6 veckors isolering. Flera hästar var ännu smittbärare efter 4-5 månader. Hos en häst var det först efter 10 veckor som smitta började påvisas. Hästen hade då tidigare genomgått tre fria nässköljprover, men inget luftsäckssköljprov hade utförts vid dessa tillfällen. Infektionen kan ha funnits i luftsäckarna hela tiden hos denna häst, eller så hade den återsmittats från de tre tysta smittbärarna i samma lösdrift.

För att stoppa spridning av kvarka är det viktigt att känna till att bakterien kan spridas från till synes friska hästar, och då blir det intressant att identifiera och isolera smittspridarna. Behandling av dessa med penicillin i luftsäckarna och allmänbehandling kan provas. I stall med kvarstående smittbärare och då det finns omsättning på hästarna kan kvarka etablera sig och blossa upp igen och igen genom åren, på nya hästar som inte är immuna.

För att säkert kunna påvisa bakterier som gömt sig inne i luftsäckarna i svalget hos hästar som till synes inte varit sjuka eller har tillfrisknat från kvarka krävs provtagning med endoskopi. För att leta efter smittbärare under upp till 4 månader av konvalescensen visade studien att veterinären bör ta luftsäcksprover med endoskop, i kombination med nässköljprov. Luftsäcksendoskopi är dock ingen enkel metod som varje praktiserande veterinär behärskar eller har med sig i bagaget. Utrustningen måste dessutom desinficeras mellan varje häst, vilket gör att det tar lång tid att undersöka alla hästar i stallet.

Nässköljprover kan vara ett alternativ i vissa lägen. Man kan börja med upprepade nässköljprover och gå vidare med endoskopi på dem som inte ger utslag på nässköljprov. Den metod som oftast används vid diagnos av akut kvarka, så kallad nässvabb, där provet tas med en provtagningspinne i hästens näsborre, visade sig vara sämst när det gäller att fånga upp smittbärare bland hästar som tillfrisknat. Nässköljprov, där man sköljer ur både näshåla och svalg gav mycket högre träffsäkerhet, och luftsäcksprov via endoskop var allra säkrast. PCR-metoden, där bakteriens DNA påvisas, var känsligare och därmed säkrare än traditionell bakterieodling.

Vi utvärderade också en ny metod där blodprov analyseras för antikroppar mot kvarka, för att även kunna få hjälp av enkla blodprover i bekämpningen av sjukdomen. Blodprov för kvarkaserologi visade sig kunna vara användbart för en första screening efter smittbärare under de första månaderna efter genomgången kvarka, eller om exponering för kvarka är okänd, och när ett enklare prov föredras. Blodprovet ger dock något högre risk för både falskt negativa och falskt positiva jämfört med PCR. Serologi kan också vara ett hjälpmedel för att komma till diagnos ”i efterhand”.

Vid utbrott av kvarka har tidigare rekommenderats en symptomfri period efter att senast insjuknade häst i stallet blivit frisk innan bakterierna anses vara borta, ofta tre veckor, eller 4-6 veckor som SVA hittills gett råd om. De nya forskningsrönen visar nu att den tiden tyvärr inte räcker för att bli av med smittan hos många hästar. För veterinärkåren blir det kanske i del fall nödvändigt att förlänga isoleringen och ta fler prover. Den nya kunskapen från studien kan också tillämpas för att utforma ett nationellt bekämpningsprogram mot kvarka.