Strongylus vulgaris: Alternativa metoder till läkemedel för kontroll av parasitsmitta

Resistance to anthelmintic drugs is a threat to equine welfare. Like antibiotics, is restrictive use of anthelmintics necessary to retain their effectivity. Thus, targeted selective treatment, based on individual deworming, was introduced a decade ago. However, we have shown that the prevalence of, Strongylus vulgaris, the most pathogenic and feared parasite of horses, has increased since then. Deworming all horses on a regular basis is not a solution of this problem. We need to develop alternative methods to drugs for parasite control. The aims of this project are to a) investigate the survival of overwintered S. vulgaris larvae on pasture b) investigate a predatory fungus which trap parasitic larvae on pasture c) develop clinical diagnostic markers for migrating S. vulgaris larvae. It is vital to reduce the use of anthelmintic drugs without an increased risk of parasitic diseases. The results from this project will introduce new approaches to control and diagnose strongyle parasites.

Resistens mot avmaskningsmedel är ett hot mot hästars hälsa. I likhet med antibiotika är det nödvändigt att vara restriktiv med användningen för att bevara effekten. Sedan tio år rekommenderas selektiv avmaskning av hästar. Tyvärr har hästens mest fruktade parasit, Strongylus vulgaris, ökat i Sveriges sedan dess. Lösningen på problemet är inte att gå tillbaka till rutinmässig avmaskning av alla hästar; man måste i stället utveckla alternativa hållbara metoder som komplement till avmaskningsmedel. Syftet med detta projekt är att a) undersöka övervintring av S. vulgaris larver på betet b) utvärdera en rovsvamp som fångar parasitära larver i träckhögarna på betet c) utvärdera kliniska markörer för migrerande larver av S. vulgaris. Det är avgörande för framtiden att hitta långsiktigt hållbara rutiner för parasitkontroll utan att det samtidigt leder till ökade parasitskador. Resultaten från detta projekt kan komma att bidra till nya metoder för både kontroll och diagnostik av blodmaskar.

De mest relevanta resultaten för hästsektorn:
Alternativa metoder för att reducera parasitlarver på betet visar att harvning vid ett enstaka tillfälle vid torr väderlek på sommaren inte minskar antalet infektiösa larver på betet. Dessutom måste betesmarker infekterade med S. vulgaris vila i två år för att anses fria från parasiten. För att särskilja S. vulgaris orsakad tarminfarkt och så kallad idiopatisk bukhinneinflammation kan fynden vid rektalundersökning, antibiotikaterapisvaret de första 48 timmarna efter insatt behandling, vilken månad hästen insjuknade samt specifika laboratorieanalyser (antal neutrofiler och fibrinogennivån i blodet samt proteinnivån i bukvätskan) vara behjälpliga. Därför bör hästar med idiopatisk bukhinneinflammation utvärderas noggrant, med tonvikt på fynd av rektal palpation och initialt svar på antimikrobiell behandling.

Den stora blodmasken, Strongylus vulgaris, anses vara hästens farligaste parasit. Hästens parasiter har utvecklat resistens och i likhet med antibiotika måste avmaskningsmedel användas restriktivt för att förbli verksamma. Sedan 2007 rekommenderas därför selektiv avmaskning (SAT) av hästar, vilket i praktiken innebär att alla hästar träckprovundersöks och endast de individer som utskiljer en viss mängd parasitägg avmaskas och/eller om S. vulgaris påvisas. När det gäller analys av ägg från cyathostomer och S. vulgaris går det inte att skilja dem morfologiskt; undersökning med odling eller PCR krävs för diagnostik av S. vulgaris. Att enbart använda sig av äggräkning som grund för avmaskning kan medföra en risk för återinträde av S. vulgaris eftersom även lågutskiljande hästar kan vara infekterade med denna parasit och dessvärre har en ökad förekomst av S. vulgaris i Sverige påvisats sedan introduktionen av SAT.

Lösningen på problemet är dock inte att återgå till rutinmässiga avmaskningar på grund av tilltagande problem med resistens hos hästens små blodmaskar och spolmask. Det är avgörande för hästnäringens framtid att man tillämpar långsiktigt hållbara metoder för parasitkontroll. Till exempel är det viktigt att alltid inkludera analys för S. vulgaris på våren, speciellt hos hästar som utsöndrar inga eller få ägg eftersom den gruppen annars lämnas obehandlade. Vidare kommer det i framtiden att vara ännu viktigare att kombinera läkemedelsbehandling med alternativa metoder. Det är sannolikt inga nya substanser för avmaskning av häst på väg ut på marknaden och därför måste de medel som finns att tillgå användas på bästa sätt så att resistensutveckling bromsas utan att det samtidigt leder till ökat lidande orsakat av parasiter.

Den idag tillgängliga diagnostiken för stor blodmask (odling, PCR) kan enbart påvisa förekomst av vuxna parasiter hos den infekterade hästen, men inte de sjukdomsframkallande larvstadierna. Det är därför mycket angeläget att utveckla metoder för att diagnosticera hästar som är infekterade med S. vulgaris larver, med eller utan tecken på sjukdom. Larvernas vandring i de blodkärl som försörjer tarmen med syre kan orsaka kärlinflammation och blodproppar, vilket i sin tur kan leda till syrebrist i tarmväggen som då dör och går i nekros. Bakterier tar sig sedan ut via den döda tarmväggen till bukhålan och orsakar en bukhinneinflammation. För att hästen skall överleva krävs att det avdöda tarmsegmentet opereras bort. Dock är det mycket svårt att skilja denna typ av bukhinneinflammation från den mer vanligt förekommande så kallade idiopatiska varianten.

Syfte
Syftet med det här projektet var att undersöka (i), överlevad av S. vulgaris larver på bete (ii) effekten av alternativa beteshygieniska åtgärder (iii) kliniska markörer för migrerande S. vulgaris laver.

Resultat
I den första delstudien undersöktes överlevnad av S. vulgaris larver och resultaten visade att larverna kan överleva en vintersäsong på betet. Det är först efter två års vila från betande hästar som markerna kan anses fria från larver. I den andra delstudien kunde vi visa att harva beteshagen under torra väderförhållanden inte reducerade antalet blodmasklarver på betet, även om markerna tilläts vila under en längre period. Att tillskotts fodra med rovsvampen Duddingtonia flagrans minskade antal larver som kunde migrera ut från träcken och har potential som ett komplement till övriga betesåtgärder för att minska parasitsmittan på betet, men ytterligare studier avseende dosering och under fältmässiga förhållanden är önskvärda.
De sista delstudierna fokuserade på problematiken avseende diagnostik av hästar infekterade med S. vulgaris larvstadier. Resultaten visade att hästar som är infekterade med S. vulgaris larver, med eller utan tecken på klinisk sjukdom, hade förändringar i hemostasen (koagulationsförmågan) jämfört med kliniskt friska individer. Dock krävs ytterligare studier för att säkert kunna skilja dessa hästar från hästar med gastrointestinala sjukdomar av annan orsak. Vidare kunde vi visa att de viktigaste faktorerna att särskilja hästar drabbade av S. vulgaris orsakad tarminfarkt och så kallad idiopatisk bukhinneinflammation är fynden vid rektalundersökning, antibiotikaterapisvaret de första 48 timmarna efter insatt behandling, vilken månad hästen insjuknade samt specifika laboratorieanalyser (antal neutrofiler och fibrinogennivån i blodet samt proteinnivån i bukvätskan).

Slutsats
Resultaten av våra studier är direkt applicerbara för både hästägaren och hästveterinären. Studierna visar att en gård som fått in S. vulgaris smitta måste vila sina beteshagar under en två års period för att säkerhetsställa att smittan inte längre finns i markerna. Avseende beteshygienåtgärder bör harvning inte längre rekommenderas som en åtgärd att minska parasitsmittan på betet. Hästveterinärer bör uppmärksammas att hästar som insjuknar i bukhinneinflammation under vintermånaderna där man rektalt kan känna en massa i anslutning till grovtarmen och som inte visar ett tydligt terapeutisks svar på antibiotika inom 48 timmar kan ha drabbats av en S. vulgaris orsakad tarminfarkt och kan därmed kräva en bukoperation. I framtiden kan provtagning avseende förändringar i hästens hemostas (koagulationsförmåga) vara behjälpliga i diagnostiken avseende S. vulgaris infektioner.