Tysta smittbärare av kvarkabakterien Streptococcus equi – utökad longitudinell studie

Strangles, Streptococcus equi infection, is a considerable problem for the horse industry. Silent carriers cause uncontrolled spread today. In an ongoing project, “Stop the spread of strangles (…)” (H1147203), diagnostics to find silent carriers are studied and the frequency of carriers within 4 months of an outbreak is determined. The aim of this project is to extend the study and expand the knowledge on colonization and decolonization/healing in these identified carriers between 4 months to 1 year of clinical disease. Treatment results will be recorded. New horses at the premises will be sampled and the bacterial strains analyzed to study the risk of transmission. Diagnostics include endoscopy, guttural pouch and nasopharyngeal lavages for bacterial cultivation and molecular biological analysis (PCR), serology for Streptococcus equi and hematology. The deeper knowledge on strangles in Swedish horses will be used for practical guidance to limit and prevent new outbreaks of strangles.

Kvarka, infektion med Streptococcus equi, är ett betydande problem för hästnäringen. Smittan sprids idag okontrollerat via tysta smittbärare. I den pågående studien ”Stoppa smittspridningen av kvarka (…)” (H1147203) utvärderas diagnostik för identifiering av smittbärare samt bestäms andelen smittbärare under 4 månader efter ett kvarkautbrott. Det aktuella projektet utökar studien av detta unika material och följer kolonisering och dekolonisering/avläkning hos de identifierade smittbärarna mellan 4-12 månader efter symptomfrihet. Ev. behandlingar utvärderas. Nytillkomna hästar provtas också och bakterien smittspåras för att studera smittrisken under naturliga förhållanden. Diagnostik som används är endoskopi, luftsäcksköljprov och nässköljprov för bakterieodling och molekylärbiologisk analys (PCR), serologi för kvarka samt hematologi. Den fördjupade kunskapen om kvarka hos svenska hästar kommer att användas till konkreta riktlinjer för att begränsa och förhindra nya kvarkautbrott.

Kvarka, infektion med Streptococcus equi subspecies equi (S. equi), är en smittsam luftvägssjukdom hos hästar som kan ge s k tysta (symptomlösa) smittbärare. Förekomst av bakterien undersöktes vid upprepade tillfällen bland 94 hästar från 4 besättningar som genomgått kvarka, med start 4-7 månader efter symptomfrihet, och avslut 7-26 månader efter symptomfrihet. Nässvalgs- och luftsäckssköljprover analyserades med realtids-PCR för S equi. PCR-positiva prover odlades. iELISA användes för antikroppar mot S equi. Kvarkabakterier påvisades hos 27,5% av hästarna 4-6 månader efter utbrottet. Efter 7 månader var två besättningar fria från smittbärare, medan två stall hade 33% smittbärare. Ett stall hade fortfarande minst sju PCR-positiva hästar 20 månader efter utbrottet. Smittbärare var ofta serologiskt positiva i början, men inte efter ett antal månader. Exponering av smitta från tysta smittbärare till nya hästar kunde påvisas, men det var endast ett fåtal som fick kliniska symptom.

Kvarka är en fruktad hästsjukdom. Alla vet att den är väldigt smittsam och kan ge hästar feber, snuva och varbölder på halsen. Stall med kvarka måste stänga, och det blir kostsamt. I Sverige har 1130 stall erfarit kvarka de senaste 15 åren. Hästar med kvarka kan få allvarliga komplikationer som hotar livet. Vad som inte var så allmänt känt innan vi startade våra projekt år 2012 kring vad som händer efter akut kvarka, var att hästar ofta kan bli symptomlösa eller ”tysta” smittbärare. I litteraturen vid den tidpunkten stod det visserligen lite vagt om denna risk, och att kanske en av tio hästar med kvarka blir ”tysta smittbärare”. Det vaga var också hur man skulle veta, när och hur man skulle provta, hur man skulle analysera proverna, och vad som egentligen räknas som en smittbärare.

Ett problem vid den tiden var att det också var svårt att hitta kvarkabakterien till och med hos akut sjuka hästar. Den gamla metoden, en bomullstops som petades i nosen och användes för bakterieodling, missade kvarkan i nästan hälften av fallen! Ett genombrott för kvarkaforskningen kom med modern PCR-teknik som är mycket känsligare. Viveca Båverud, Sara Johansson och Anna Aspán vid SVA publicerade den svenska PCR-metoden för kvarka 2007. Susanne Lindahl tog sedan fram en bra provtagningsmetod för att höja träffsäkerheten vid akut kvarka till upp emot 84% (publicerat 2013). Hon visade att nässköljprov eller E-swabpinne är bättre än de gamla bomullspinnarna, och att PCR är mycket träffsäkrare än odling. Ungefär samtidigt lanserades en blodtest i England som kan ge svar på om hästar har antikroppar mot kvarka (Robinson et al, 2013). Den skulle användas för att screena hästar och se om de riskerade att vara smittbärare. Med de nya PCR- och serologiska metoderna satte vi upp en inledande studie 2014 som följde tillfrisknade hästar upp till 4 månader efter kvarka, och kunde visa att 92% fortfarande bar på bakterien efter sedvanlig ”3-veckors isolering”. Efter 6 veckors isolering var det fortfarande 58% som var PCR-positiva.

Det är där denna studie börjar. I den här studien har vi följt 94 hästar från 4 månader till över 2 år efter kvarka. Nässvalgs- och luftsäckssköljprover analyserades med PCR för S equi. PCR-positiva prover odlades. Antikroppar mot S equi mättes. Kvarkabakterier påvisades hos 27,5% av hästarna 4-6 månader efter utbrottet. Det bästa var att provta samma häst med både nässköljprov och luftsäcksköljprov. Proverna ska analyseras med PCR-teknik, inte bakterieodling, för högst känslighet. Det beror på att mängden bakterier är låg hos många smittbärare. Vissa hästar kunde rena sig från kvarkabakterier med eller utan penicillin, och det fanns vissa hästar som hade kvar bakterien trots behandling.

Efter 7 månader var två stall fria från smittbärare, medan två stall hade 33% smittbärare. Ett stall hade fortfarande minst sju PCR-positiva hästar 20 månader efter utbrottet. Ju längre tid som passerar, desto fler smittbärarhästar slutar att uppvisa antikroppar i blodet. Det beror sannolikt på att deras infektion inte är speciellt aktiv, det kan vara ganska få bakterier kvar och de hålls i schack av immunförsvaret utan att förhöjda antikroppar i blodet behövs.

Nya hästar där det fanns smittbärare fick antikroppar mot kvarka. I vissa fall ledde smittan till att de nya hästarna själva blev bärare av bakterien. På så sätt kan det skapas en kedja för smitta mellan hästar och besättningar, även mellan till synes friska djur. Däremot var det endast några av dessa hästar som fick symptom eller blev akut sjuka i kvarka. Vid kontakt med tidigare osmittade hästar och kanske med hjälp av andra faktorer som andra infektioner, stress, ”overcrowding”, transport och nedsatt immunförsvar finns dock risk att smittan blossar upp till nya akuta kvarkautbrott.

Med studien har vi uppnått ett viktigt mål, att tysta smittbärare för kvarka nu kan identifieras och följas upp så att rätt åtgärder för att minimera smittspridning kan sättas in.