Utveckling av den didaktiska processen i ridundervisning: samspelet mellan ryttare, ridlärare och häst

Riding performance is influenced by the interplay between horse and rider and success is dependent on a good interaction. In an educational context this rider-horse dyad is complemented with a riding instructor/trainer. The study aims to describe and analyse the communication between rider and horse, and will be based on video recordings and interviews with riding instructors/trainers and riders. The overall aim is to contribute to an improved understanding of the complex didactic process, and will improve the riding education and education of riding instructors, and lead to improved performance and well-being for horse and human. The study will contribute to the development of didactics in equestrian sport, training of riding instructors and integration of humanities and social equine research. The project facilitates continuous professionalization of riding instructors/trainers which improves the quality of riding schools, a prerequisite for sustainable economic development.

Ridning bygger på ett samspel mellan två olika individer och framgången är beroende av ett bra samspel mellan ryttare och häst, som i utbildningssammanhang kompletteras av samspel med en ridlärare/tränare. Syftet är att bidra till en bättre förståelse för den didaktiska utmaning som ridundervisning innebär, och ge förutsättningar för en förbättrad utbildning av ridlärare/tränare. Studien förväntas dessutom leda till bättre prestationer och ökat välbefinnande för både ryttare och hästar. Delstudiens syfte är att beskriva och analysera kommunikationen mellan ryttare och häst, och bygger på videoinspelningar av och djupintervjuer med ridlärare och ryttare. Studien förväntas utveckla ridundervisningens didaktik och utbildningen av ridlärare/tränare samt bidra till den humanistisk-samhällsvetenskapliga hästforskningen. Projektet förväntas leda till ökad professionalisering bland ridlärare vilket ökar attraktionskraften hos ridskolor, en förutsättning för en ekonomiskt hållbar verksamhet.

Delstudien analyserar samspelet mellan ridlärare, ryttare och häst vid dressyrträning (fokus på häst-ryttare). Intervjuer, fältanteckningar samt 50 h videoinspelningar av träningar har samlats in och analyserats med hjälp av kommunikationsvetenskaplig och pedagogisk teori. Resultaten visar att ryttarna försöker läsa av hästens dagsform och anpassa träning därefter, att de känner till vikten av ge snabba och vältajmade hjälper och att de är noga med att ge beröm. Ryttarna har dock svårt att sätta ord både på hur deras interaktion med hästen fungerar och vilken roll hästen har i interaktionen, och både de och tränarna vacklar lite i sina beskrivningar av hästens roll. Å ena sidan ses hästen som ett tänkande, kännande subjekt som de interagerar med, å andra sidan ses hästen som ett objekt vars roll är att tillfredsställa människornas önskningar. Delstudiens resultat kan bidra till tränares förutsättningar att lyckas i sin profession, om resultaten inkorporeras i ridsportens utbildningar.

Tanken med det här forskningsprojektet var att utveckla kunskapen om hur ridlärare och tränare kan göra ett bra jobb i ridhuset. Tack vare våra analyser av både intervjuer och riktiga träningar visar resultaten på tre möjligheter att ytterligare förbättra kommunikationen i ridhuset.
Hästen som subjekt och objekt
Ryttarna hade förvånansvärt svårt att sätta ord på hur interaktionen med hästen går till, och ännu svårare att sätta ord på vilken roll hästen har i interaktionen. Å ena sidan pratar de om hästarna som tänkande och kännande individer, självständiga ”subjekt” som de söker samarbete med. Å andra sidan beskriver ryttarna hästarna som passiva ”objekt” som de har rätt att manipulera på olika sätt för att nå sina mål, till exempel att kunna delta i en tävling eller att få känna att de utvecklas som ryttare. I det senare fallet är hästen inte nödvändigtvis man söker samarbete med, utan någon som ska underkasta sig ens vilja. Den här dubbelheten är något som finns som en underliggande strömning i många diskussioner inom ridsporten, även om den sällan lyfts upp till ytan. Vi menar inte att det finns ett självklart svar på frågan, men däremot att olika ryttare och tränare (och andra som är intresserade av hästar och ridning) kan ha ganska olika syn på var på skalan mellan subjekt och objekt som hästen befinner sig. Ibland har en tränare en annan syn på hästens roll än vad dennes ryttare har – och tvärtom. Vi tror att det skulle vara bra både för ridsporten i sin helhet och för hästarnas välfärd om ridlärare och tränare kunde hjälpa varandra och ryttarna att få upp den här dubbelheten till ytan och reflektera över den. Det skulle också kunna bidra till mer nyanserade diskussioner om träningsmetoder, ridstilar och utrustning.
Ryttarkänslan bygger på beröring, tryck och balans
När vi analyserade videoinspelningarna insåg vi att en av anledningarna till svårigheterna med att förklara hur interaktionen går till är att begreppen ryttarkänsla och hjälper inte riktigt räckte till för ryttarna. Videoanalyserna har gett en djupare förklaring av hur den fysiska kontakten mellan hästen och ryttaren är uppbyggd (via munnen/händerna, sidorna av kroppen/benen och ryggen/sätet). Kontakten inkluderar å ena sidan beröring (taktil information), å andra sidan tryck och balans (kinestetisk information). Precis som människor kan kombinera tal och gester kombinerar både häst och ryttare dessa olika typer av information, och precis som när vi talar med varandra ordnas denna kommunikation över artgränserna i form av initiativ och responser, som leder till nya responser och så vidare. En tränare som kan förklara detta kan förhoppningsvis hjälpa ryttarna att hitta rätt i det flöde av intryck som förmedlas. Därigenom kan ryttarens förståelse av kommunikationen förbättras, både för hur hästen förstår (eller inte rimligen kan förstå) det som kommuniceras och för hur ryttaren behöver utveckla sin förmåga att behärska den egna kroppen för att på bästa sätt kommunicera med hästen.
Danspar istället för kentaur
Det är vanligt att använda metaforen med kentauren (en hästkropp med en människas överkropp istället för hals och huvud) för den känsla som ryttaren söker i ridningen; det otvungna samarbetet med hästen, det som ser så lätt ut. Men vi menar att en mer riktig metafor vore att jämföra häst och ryttare med ett danspar. Det finns stora likheter mellan resultaten från vår forskning om dressyrträning och resultaten från forskning om pardans, trots att det i pardans handlar om kommunikation mellan två människor och inte om den artöverskridande kommunikationen mellan en människa och en häst. Precis som i dansen handlar det mer om samordning än om över- och underordning. Om ryttaren eller hästen inte är lyhörda för varandras signaler så hamnar de i otakt eller så ger ridningen ett forcerat intryck, men när båda lyssnar på varandra så kan de hitta den harmoni dressyrkulturen eftersträvar och premierar, och som också gör att hästarna som håller.