NY FORSKNING: Så kan svensk gödsel bli akut beredskap

Vissa svenska gårdar har överskott av fosfor medan andra tvingas importera. Forskare har nu hittat metoden som löser paradoxen och säkrar livsmedelsförsörjningen. Tekniken finns, men utvecklingen stampar av ekonomiska skäl.

När det pratas om svensk beredskap handlar det ofta om skyddsrum, dricksvatten och JAS-plan. Men enligt Helena Aronsson, forskare i växtnäringshushållning, finns en viktig beredskapsfråga på de svenska åkrarna och i djurstallen. Närmare bestämt i form av fosfor.

– Djurens gödsel är en resurs som vi inte utnyttjar fullt ut. Om vi kan använda fosforn i djurgödseln bättre skulle vi kunna minska överskottet på åkrarna, minska behovet av att tillföra mineralgödsel och minska miljöpåverkan. Vi skulle få en tryggare livsmedelsförsörjning och bli mindre beroende av omvärlden, säger Helena Aronsson, som nyligen avslutat en studie där hon och hennes team på SLU, i samarbete med RISE och Baltic Waters, undersökt hur fosfor i stallgödsel bättre kan tillvaratas.

Problemet som forskarna har fokuserat på är egentligen en paradox. I Sverige råder en obalans av näringsämnen, vilket beror på att det svenska jordbruket har specialiserats och att gårdarna blivit färre, men större. På så sätt har djurhållningen koncentrerats till specifika regioner. På djurgårdarna används foder med fosfor, vilket skapar ett överskott av fosfor i stallgödseln. Samtidigt behöver växtodlingsgårdar i andra delar av landet köpa in importerad mineralgödsel.

– Överskottet av fosfor leder till att markerna blir övermättade, vilket ökar risken för fosforläckage. Det leder till övergödning av sjöar och vattendrag, till exempel Östersjön, säger Helena Aronsson.

Ny teknik separerar rötrester

I projektet samarbetade forskarna med en lantbrukarägd biogasanläggning i Kalmar som samlar in stallgödsel från 16 närliggande gårdar. Biogasanläggningen tillverkar biogas av stallgödseln och skickar sedan tillbaka rötresterna till bönderna. Rötresten består till 95 procent av vatten och är därför tung och kan således bara transporteras inom närområdet. Genom att köra rötresterna genom en så kallad dekantercentrifug fick forskarna ut två olika produkter: en blaskig, kväverik vätska och en kompostliknande, torrare och fosforrik blandning.

– Jordbrukarna ligger på gränsen till för mycket fosfor, men de vill gärna ha kvävet. Nu fick de tillbaka ett gödselmedel som har bättre sammansättning av kväve i förhållande till fosforn och som tränger ner i jorden ännu bättre.

Den torrare fosforrika fraktionen är enligt Helena Aronsson lättare att transportera. I projektet visade forskarna i scenarier med gödslingsplaner för gårdar att 65 procent av den torra fraktionen skulle kunna göra nytta som fosforgödselmedel. Med vidareförädling genom ytterligare torkning och pelletering skulle den kunna ersätta importerad mineralgödsel i växtodlingsregioner som Mälardalen eller Skåne. Genom att göra biokol av den torra fraktionen skulle man kunna få ett värde både som gödselmedel och för kolinlagring.

– Biogasanläggningarna skulle kunna fungera som noder där anpassade gödselmedel tas fram för att gå tillbaka till åkermarken i bättre versioner. Tekniken är inte jättesvår, det går ganska lätt att separera fosfor, och behovet och vinsterna för samhället finns.

Uppskalning krävs

Forskarna genomförde även en enkät bland ett hundratal bönder som visar att det finns en stor efterfrågan på nya, recirkulerade gödselmedel som ger säker näringseffekt och som kan spridas som pellets utan att orsaka markpackning.

Ändå står utvecklingen och stampar. Det beror, enligt Helena Aronsson, på att det saknas marknadsmässiga incitament.

– Ingen kommer att tjäna pengar på det här i dagsläget eftersom tekniken är så dyr i jämförelse med priserna på mineralgödsel, säger hon.

Helena Aronsson menar att det sker initiativ från företag, men att marknaden är svår. Det handlar inte bara om kostnad för framställning utan om att få till hela kedjan med volymer, vidareförsäljning och kunder.

– För att lyckas måste man kunna skala upp och slåss mot de etablerade jättarna.

Ändå är det av yttersta vikt att det sker ett skifte. Och det är inte en omöjlig kombination – om man får politikerna på sin sida.

– Det är samhället som har att tjäna på detta. Vi får en friskare miljö och en tryggare samhällsförsörjning. Men då kan vi inte förvänta oss att lantbrukare, biogasproducenter och små företag ska ta kostnaden och lösa problemen. Om politikerna menar allvar med resurshushållning, beredskap och miljö krävs det politisk kraft och ekonomiska styrmedel. Det kommer inte att hända av sig själv, säger Helena Aronsson.

”Ovärdeligt att få hit den nationella forskningen”

För lantbrukaren Per-Göran Sigfridsson är fosforfrågan ingen fråga för framtiden utan en del av hans vardag. Han sitter i styrelsen för More Biogas i Kalmar, den biogasanläggning som fungerat som bas för projektet. Redan när anläggningen startade 2013 var näringshantering och fosforseparering en fråga som intresserade, främst triggat av viljan att skydda det känsliga närområdet.

– Vi lever med Östersjödiskussionen hela tiden. När vi drog igång hade vi väldigt stöd av myndigheterna och det är medvetenheten därifrån som i förlängningen blev det här projektet, säger Per-Göran Sigfridsson.

Som lantbrukare ser han enorma möjligheter att förvalta djurens näringsämnen bättre, inte minst inom ekologisk odling där handelsgödsel inte är ett alternativ. Men det finns hinder att övervinna, bland annat de enorma vattenmängder som följer med stallgödsel, vilket gör transporter tunga och dyra.

– Detta visste vi om, men vi hade förhoppning om att lära oss mer. Projektets uppdrag, att hitta en näringsprodukt med utgångspunkt i fosforn som skulle vara ekonomiskt lönsam på marknaden, kanske vi inte lyckades med, men det viktigaste var att projektet skulle ge oss och forskarna mer kunskap.

För Per-Göran Sigfridsson har projektet även haft stor regional betydelse. Att lyckas attrahera nationell expertis från SLU och RISE till Kalmaregionen anser han har varit värdefullt.

– I och med våra förutsättningar: lantbruk med hög djurtäthet i närheten av Östersjön, är det ovärderligt att få återkoppling i form av nationell forskningskunskap, säger han.

Även om projektet nu är avslutat läggs inte arbetet åt sidan. Nu återstår frågan hur ekonomin ska gå ihop och hur marknadsvärdet på de nya produkterna ska formas. En idé är vidareförädling av biokol, en annan genom EU-klimatmedel. Som en direkt följdeffekt har projektet dessutom lockat traineer från Baltic Waters till anläggningen under tre års tid för att studera vattnets väg i landskapet.

– Vi och Baltic Waters har kanske inte exakt samma ingångsvinkel – de vill minska näringsbelastningen i havet och vi vill bruka och ta tillvara på näringsämnena – men målbilden är gemensam. Utifrån ett globalt perspektiv kommer intresset för de här frågorna bara att öka, säger Per-Göran Sigfridsson.

Om projektet

O-20-23-457 Ny teknik och regional strategi för recirkulering av växtnäring i stallgödsel (slutrapporterat 2025)